Årtiondets investering i Småland gör inte mycket väsen av sig.
Ingen bär hörselskydd i den nya fabriken i Åseda. Ljudet från maskinerna är så dämpat att det till och med går att ha små "öppna" kontor utan ljudisolerande väggar på verkstadsgolvet. Bara ett bord med persondator och några stolar. Ett svagt och monotont brusande är det enda som hörs, förutom lite gnissel och här och där ett svagt surrande från någon inbyggd motor.
Fabriken, som invigdes i augusti, är sannolikt Europas modernaste för att strängpressa aluminiumprofiler. Hela upphandlingen, värd 135 miljoner kronor, har i grund och botten genomförts av arbetslaget självt - i samarbete med de italienska leverantörerna och svenska "benchmarkingspartner".
Hela flödet på den nya tillverkningslinan sker helt automatiskt. Göten värms upp, skjuvas av till rätta längder, matas sedan in i pressen där göten trycks genom verktyg som förvandlar den till profiler. Ungefär som att spritsa jättekakor av aluminium. Profilerna hamnar sedan i svarta korgar som transporteras genom fabriken på rullband inbyggda i golvet.
Det finns inga truckar som ilar fram över det blänkande verkstadsgolvet.
Allt sker inte under någon total tystnad. Men den genomsnittliga ljudnivån i Profilgruppens nya fabrik är 70 dB. Det är ungefär en fjärdedel av genomsnittsnivån inom svensk metallindustri.
- Tystnaden kan nästan kännas obehaglig. Man är ju van vid en del oväsen på ett verkstadsgolv, säger Florin Gurban, en av operatörerna i fabriken.
Ändå är han, liksom de andra som jobbar i fabriken, inte nöjda med ljudet. Nivån ska ned ytterligare någon eller några decibel, menar Florin.
- Ju mer vi lär oss om maskinerna och den övriga utrustningen, desto fler delar upptäcker vi som kan byggas om och bli tystare. Det kan handla om att bygga om maskiner och kringutrustning, att bygga in dem i skåp eller till exempel sätta upp ljuddämpande skärmar.
Trots att produktionen är igång råder en nästan ödslig stämning. Produktionslinan, uppbyggd omkring den stora italienska pressmaskinen "Max", klarar det mesta på egen hand, utan inblandning av mänskliga händer.
Profilgruppen hade utan vidare klarat sig med en begagnad pressmaskin och övrig utrustning.
Hade man sedan slagit upp en ordinär fabriksbyggnad omkring maskinerna kunde kostnaden ha begränsats till någonting mellan 40 och 50 miljoner kronor.
Funderingarna fanns. Men övergavs.
- Vi tvekade i några år, men kom fram till att vi måste våga satsa på lång sikt, säger Profilgruppens vd Lars Johansson.
Så det blev en investering på 135 miljoner kronor. Den näst största industriinvesteringen i Småland under hela 1990-talet. Det är till och med tveksamt om något svenskt företag i Profilgruppens storlek, ungefär 350 anställda, gjort en lika stor investering under det senaste decenniet.
En chansning, finns det de som anser. Inte minst därför att investeringen görs på en avfolkningsort med bara 3 000 invånare på det småländska höglandet.
Men kunderna finns.
Orderböckerna är nästan fulltecknade.
Och Åseda är ingen vanlig avfolkningsort dit det är nästan omöjligt att locka folk med de rätta kunskaperna. På ortens industrigymnasium startades i höstas landets första och hittills enda aluminiumprogram. Det är ett exempel på vad det EU- och Nutekstödda samhällsprojektet "Offensiva Åseda" lett till på ett par år. Många av småföretagen har också börjar samarbeta i nätverk. Exempelvis är det inte Skanska, NCC eller någon annan byggjätte som byggt den nya fabriken. Det har små Åsedaföretag gjort. Granflo Bygg gick samman med plåtslagaren, el- och målarfirman samt VVS-killen och bildade ett lokalt byggkonsortium.
De 135 miljonerna är ingen chanstagning, försäkrar Lars Johansson.
Han säger:
- Även om vår nya utrustning idag är på topp rent tekniskt så är den inte skapelsens krona. Om bara några år är det andra tekniska lösningar som gäller.
Därför är det personalen, den nya arbetsgruppen, som är grundbulten i jätteinvesteringen. Den är lika mycket en satsning på utbildning som på teknik.
Lars Johansson:
- Gruppen ska vara så mångsidig och tränad att den ständigt kan utveckla utrustningen likaväl som nya arbetsmetoder och processer. Det är vad som krävs av morgondagens industriarbetare.
De första sju gruppmedlemmarna, inklusive en projektledare, rekryterades våren 1997. De kom alla från Profilgruppens äldre fabriker och hade olika specialkunskaper; en var bra på packning, en annan på verktyg, en på logistikhantering, en på arbetsmiljö och säkerhet, en på tyska och en annan på engelska.
Dessa sju slog sig ned i en provisorisk barack och förberedde upphandlingen. Det var inga färdiga maskiner som skulle köpas. Utan de egenskaper som sjumannagruppen kom fram till. Vad den nya utrustningen ska kunna producera, med vilken kvalitet, i vilket takt, hur flexibelt och så vidare.
Huvudleverantörer blev de italienska företagen Cometal och Techint, från Brescia respektive Udine.
Profilgruppen hade dock aldrig gjort en liknande upphandling tidigare. Det hade där-emot en av dess kunder, Volvo Skövde, som byggde en ny motorfabrik för bara några år sedan.
Skövdeföretaget ställde upp på "benchmarking" - lät Åsedafolket ta del av vad man lärt sig om hur ett så stort projekt ska ledas och organiseras, hur man hanterar leverantörer och hur fallgroparna kan undvikas.
Ett annat företag som drogs in var Det Norske Veritas, mest känt som certifieringsinstans för kvalitetsstandarden ISO 9000.
Norske Veritas gjorde flera besök i Italien och kontrollerade företagen, deras tillverkning, rutiner, råmaterial, svetspinnar, färdiga produkter - så gott som rubbet.
Hösten 1997 anställdes 19 personer till som knöts till projektgruppen i Åseda. Till skillnad från tidigare rekryterades alla externt. Folk med skilda utbildningar och erfarenheter och i blandade åldrar, ända upp till 55-årsåldern.
De flesta i arbetsgruppen har varit åtskilliga gånger i Italien för att genomdriva sina krav på förändringar, men också för att jobba med utrustningen och lära sig den från grunden.
- Jag tror inte italienarna sett oss som någ-ra kravmaskiner. De har utvecklat sina produkter rätt väsentligt. Framförallt har vi lärt dem ett säkerhetstänkande de inte träffat på tidigare, anser Florin Gurban.
När maskinerna och all annan utrustning senare skulle installerats i den nya fabriken i Åseda var det italiensk personal som besökte Sverige i flera omgångar. Dels var de med och installerade i stort sett hela linan, dels var de med och genomförde mindre förändringar. Men framförallt var de med och jobbade på linan för att lära svenskarna utnyttja hela den italienska repertoaren.
Sedan slutet av förra året och fram till helt nyligen har arbetsgruppen växt i omgångar. När den senaste gruppen nyanställda lärts upp och smält in i den stora gruppen har nästa omgång börjat rekryterats.
Idag är de 29 som jobbar i den nya fabriken. De flesta har olika verkstadsutbildningar, andra är ingenjörer med skilda inriktningar.
Hittills är ingen gruppmedlem civilingenjör. Men enligt planerna ska ytterligare 14-15 man anställas nu i vår. Två av dem ska vara civilingenjörer.
Hela fabriken är fullständigt "öppen". Det finns inga väggar mellan olika avdelningar. På några platser finns små samlingsplatser, ett slags "kontor" utan väggar. Själva huvudkontoret, för planering och logistik, är en mörkgrön lusthusliknande byggnad ungefär mitt på verkstadsgolvet.
Alla utom chefen bär likadana rutiga skjortor och mörkblå byxor. De är alla "profiltillverkare". De gamla yrkesbeteckningarna - som produktionsplanerare, verktygskorrektör, götsågare med flera - finns inte längre. Nu är de medlemmar i ett enda stort arbetslag och de ska på sikt kunna skifta jobb sinsemellan rätt obehindrat.
Någon underhållsavdelning finns inte heller kvar. De har nu alla ansvar för daglig skötsel och förebyggande underhåll likaväl som att planera produktionen, göra prognoser samt utveckla maskinerna och den övriga utrustningen - sådant som kallas "kaizen" på japanska och "ständiga förbättringar" på kvalitetssvenska.
Men det finns en baksida. Kanske bara tillfälligt. Den baksidan heter avundsjuka. Det har ju satsas enorma resurser på den nya linan och på utbildning av många nyanställda. Den gamla anläggningen får hålla tillgodo med betydligt mindre.
Och det är den nya fabriken som får all uppmärksamhet - i samhället, bland andra företag, i lokalpressen.
Florian Gurban:
- Det har uppstått ett slags klyfta mellan oss och dem. Den måste vi brygga över.
