Ivar Sagerfors var ingenjör på konsultföretaget WP System när han på 1970-talet presenterade idén till WP Cave – ett kompakt, bentonitskyddat torrförvar av kärnbränslekapslar i urberget.
I varje WP Cave, som är en 150 meter djup och 60 meter bred bergskropp perforerad av snedställda förvaringsschakt, kan 1 600 ton kärnbränsle förvaras.
Totalt beviljades fyra patent på WP Cave, det sista i januari 1984. Patentet beviljades i 17 länder.
Samtidigt som Ivar Sagerfors tog fram WP Cave arbetade SKB med sin idé om att slutförvara det använda kärnbränsle i bentonitklädda, vertikala schakt i rader efter varandra i långa tunnlar 500 meter ned i berget.
Det kom så småningom till en jämförelse mellan de två metoderna, mellan SKB-ingenjörerna och Ivar Sagerfors, om vem som hade den bästa och mest ekonomiska lösningen.
Till slut köpte SKB patenten till WP Cave, uttryckligen för att utvärdera och utveckla metoden. Men redan efter några år lade SKB ned hela WP Cave-projektet.
- WP Cave är en fascinerande idé som både mellanlager och slutförvar. Men den föll på att den dels bygger på öppethållande under lång tid, dels att den inte passade i det svenska kristallina gnejs- och granitberget, säger Christer Svemar, tidigare chef för SKB:s laboratorium på Äspö utanför Oskarshamn, i dag konsult på SKB International.
WP Cave-konstruktionen är djup och sträcker sig över flera sprickzoner i berget. Med KBS-3-metoden kan man lättare parera dessa spricksystem när det handlar om slutförvar, menar Christer Svemar.
Han utesluter dock inte att WP Cave kan vara intressant för andra länder med andra geologiska formationer än det nordiska kristallina urberget – lera, salt, vulkanisk tuff till exempel.
Eftersom WP Cave kan användas både som mellanlager och slutförvar kan konstruktionen vara intressant för länder där man väljer att hålla avfallsförvaren öppna i flera hundra år.
- Det finns en palett av alternativ för WP Cave, säger Christer Svemar.
Patenten på WP Cave gick ut för flera år sedan och det är fritt fram att plocka upp ritningarna igen.
Så här går det till:
Först tas det centrala schaktet ut i bergskroppen, därefter de vertikala luftschakten i periferin.
Sedan borras de snedställda kanalerna ut mot luftschakten.
Om något av hålen visar sig ha en betydlig sprickfrekvens, kan man trycka in ett tunt plåtrör som skydd för nedfallande stenflisor.
Hålen förses med två st rälsskenor som kapseln glider ner på.
I centrala schaktet finns en plattform och på den en roterande skiva i 360 grader och på den skivan finns ett kapselhölje som innehåller kapslen.
