Energi
Satelliter ska leta försvunnen koldioxid
På spaning efter CO2
Två nya satelliter ska visa vilka länder som är de största koldioxidsyndarna. Sonderna ska kartlägga var på jorden koldioxid släpps ut eller tas upp, något som tidigare bara har uppskattats utifrån ländernas egna siffror och beräkningar.
Japan skickade upp satelliten Ibuki (andas på japanska) den 23:e januari, och den amerikanska motsvarigheten Orbiting Carbon Observatory, lyfter i februari. Men den här gången handlar det inte om en kapplöpning, utan om en gemensam agenda för att hitta ”försvunnen koldioxid”.
Koldioxidhalten varierar över dag och natt, och över årstider, men också från plats till plats. Idag finns det ett 100-tal markbaserade mätstationer för koldioxid runt om i världen.
En av de mest kända stationerna är belägen 3397 meter upp, på vulkanen Mauna Loa på Hawaii. Det avskilda läget gör att Mauna Loa-observationerna kan beskriva hela jordens koldioxidnivå väldigt bra.
- Men satelliterna mäter överallt, och de kan därför observera små skillnader i halterna, berättar Magnuz Engardt, forskare i meteorologi vid SMHI.
Havet är jordens största kolsänka (en reservoar som absorberar mer koldioxid än den släpper ut), och beräknas ta upp cirka 30 procent av den koldioxid som släpps ut i atmosfären varje år. Mellan 40 och 50 procent av koldioxiden stannar i atmosfären, men de resterande 20-30 procenten vet ingen säkert var de tar vägen.
Skogar anses liksom hav kunna binda stora mängder kol, men det är svårt att från marknivå mäta hur mycket av gasen en skog absorberar. Satelliterna ger en översikt över nettoflödet av koldioxid, och kan därför hjälpa forskare att förstå var de resterande 20-30 procenten absorberas.
Men det blir också ett sätt att syna ländernas utsläpp, eftersom satelliterna kan mäta överallt. Siffrorna som länderna uppger om koldioxidutsläpp, och IPCC:s uppskattningar av skogar och havets upptag, kombineras med mätdata från satelliterna.
- Om det fortfarande inte stämmer, är det antingen länderna som har fel uppgifter på vad de släpper ut, eller så stämmer inte beräkningarna av skogens och havets påverkan. Till exempel kanske skogsbränder gör att tropiska skogar släpper ut mer koldioxid än vad man tror, säger Magnuz Engardt.
Så ska Nasa mäta koldioxidnivåerna
Gasmolekyler i atmosfären absorberar strålning i karaktäristiska våglängder. När ljus passerar genom atmosfären lämnar gaserna därför ett fingeravtryck på den återstående strålningens spektrum. Absorptionsnivån indikerar mängden molekyler i mätregionen.
Orbiting Carbon Observatory (OCO) mäter intensiteten av reflekterat solljus vid 3 specifika våglängder. Två av dem är utmärkande för CO2–molekyler (1,61 µm och 2,06 µm).
Den tredje våglängden som mäts är O2 vid 0,76 µm. Syre finns jämt fördelat i atmosfären, med en känd koncentration, och är därför lämplig som referensmätning.
Om mängden koldioxid varierar från plats till plats, kommer absorptionen i CO2-banden att variera, och OCO får på så vis en ”karta” över nettokoldioxiden.
