Energi

I Järfälla testas rening med nanofilter

I Görvälnverkets pilotanläggning passerar vattnet genom ett nanofilter och aktivt kol. Flödet mäts en gång i veckan, här av processingenjör Kristina Dahlberg. Foto: Anders G Warne
Alexander Keucken. Foto: VIVAB

Traditionell rening tar inte bort giftiga PFAS-ämnen från sjöar och grundvatten. I vattenverket i Järfälla testas ny reningsteknik i ett pilotprojekt. Resultaten hittills är lovande.

Publicerad

I Görvälnverket utanför Stockholm renas vattnet från Mälaren genom kemisk fällning, sandfiltrering, aktivt kol och UV-bestrålning. Men den processen lyckas inte råda bot på poly- och perfluorerade ämnen, så kallade PFAS, i sjövattnet.

En pilotanläggning som testas inuti verket ger däremot bättre resultat. Genom att låta vattnet passera genom kemisk fällning, ett nanofilter och aktivt kol verkar cirka 80 procent av PFAS-ämnena kunna tas bort.

Mälaren innehåller ungefär fem nanogram PFAS-ämnen per liter. Efter reningen i pilotanläggningen ligger halterna under detektionsgränsen, ungefär ett nanogram per liter.

Pilotanläggningen drivs inom ramen för ett projekt där flera vattenproducenter och universitet samverkar. Men för Norrvatten, som driver Görvälnverket, var det primära syftet att gå med i projektet inte att få ner PFAS-ämnena.

I stället ville man hitta en metod att få bort mer av humusämnena, nedbrutet organiskt material från växter och djur, i vattnet.

Problemet med humusämnena är att de snabbt sätter igen kolfiltren i vattenverket. Då förlorar filtren sin förmåga att ta bort till exempel läkemedelsrester eller diesel från en trafikolycka.

– Det naturliga organiska materialet bildar en beläggning som blockerar ytan på kolkornen som gör att de inte längre har den kemiska barriärverkan som man måste ha för att komma åt mikroföroreningar, berättar Alexander Keucken, doktorand vid Lunds tekniska högskola, som skriver en avhandling om pilotprojektet.

Att just PFAS-ämnen mättes i projektet berodde på att man ville ha en indikator för hur väl reningstekniken fungerade för olika kemiska föroreningar. Även om resultaten vid Görvälnverket är lovande är det osäkert om de kan vara till nytta för de vattenverk där höga halter av PFAS-ämnen har uppmätts. Dessa tar sitt vatten från grundvattenbrunnar där problemet med humusämnen inte brukar vara särskilt stora. Men Alexander Keucken tror att reningstekniken är värd att studera vidare även i dessa fall.

När det gäller Norrvattens syfte, att få ner humusämnena, har pilotanläggningen också visat sig fungera väl. Mellan 70 och 80 procent av ämnena har filtrerats bort.

Rening med membran är fortfarande ovanlig i svenska vattenverk, och nanofilter har tidigare inte använts för avskiljning av humusämnen. Den anläggning som testas vid Görvälnverket var en prototyp från början men kom som kommersiell produkt i somras.