Den 11 mars 2011, klockan 14.46 lokal tid, inträffade en kraftig jordbävning under havsbotten 70 kilometer öster om norra Japan. Jordbävningen uppmättes till magnitud 8,9, och spred panik i Tokyo. Längs Honshus östkust, närmast jordbävningens epicentrum, ligger flera kärnkraftverk med totalt över 20 reaktorer.
Klockan 15.16, meddelade NISA, myndigheten för kärnkraft- och industrisäkerhet, att allt var under kontroll. Vid kärnkraftverket Tohoku Electric Onagawa hade alla tre reaktorerna automatiskt stängts av. Vid Tokyo Electrics kärnkraftverk Fukushima 1 hade reaktorerna 1, 2 och 3 automatiskt stängts av, medan reaktorerna 4, 5 och 6 redan varit avstängda för översyn. Vid Fukushima 2 hade alla fyra reaktorerna automatiskt stängts av, medan reaktorerna vid Tohoku Electric Higashidori varit stängda för inspektion.
Det fanns ingen anledning till oro. Säkerhetssystemen hade trätt i funktion och nödstoppat alla reaktorerna så snart marken började gunga.
En halvtimme senare drog en tsunami in över norra Honshus östkust (se video) med förödande kraft. Vattnet trängde kilometervis in i det flacka jordbrukslandskapet och svepte med sig bilar, träd, byggnader och båtar.
Nu utfärdade NISA en ny presskommuniké där man berättade att Fukushima 1 hade tappat all kontakt med elnätet. Men inte nog med det. Reaktorerna 1 till och med 5 var helt strömlösa. Dieselgeneratorerna, som skulle gått i gång för att ge kraft till nödkylsystemen, fungerade bara på reaktor 6. Utan ström fanns ingen möjlighet att kontollera reaktorerna.
Presskommunikén väckte stor uppståndelse på redaktionen, berättar vetenskapsredaktören Mariko Takahashi på dagstidningen Asahi Shimbun i Tokyo. ”Det här är illa!” skrek en panikslagen reporter som brukade bevaka kärnkraftindustrin. ”Det här är en katastrof!”
Klockan 19.03 förklarade premiärminister Naoto Kan att Japan befann sig i en kärnkraftsnödsituation och gav order om evakuering av alla boende inom en radie av tre kilometer från Fukushima 1. Nästa morgon klockan 05.44 utökades radien till 10 kilometer.
Även om en kärnreaktor stängs av och kärnklyvningen upphör fortsätter den att producera en del energi. Det beror på att det finns en mängd radioaktiva klyvningsprodukter inne i bränslet som sönderfaller spontant under värmeutveckling. Trots att det bara handlar om några procent av den energi som utvecklas under ordinarie drift är det en hel del värme som behöver ledas bort. Annars kan kylvattnet koka bort, reaktorn överhettas och bränslestavarna smälta.
Kommer ånga i kontakt med tillräckligt heta bränslestavar kan vattenmolekylerna sönderdelas i vätgas och syrgas, vilket sedan kan leda till vätgasexplosioner. Och blir bränslestavarna så heta att höljet av zirkon smälter kan uranet plötsligt komma i kontakt med kvarvarande vatten och ge upphov till en våldsam ångexplosion.
Klockan 15.36 den 12 mars inträffade en explosion som förstörde taket på reaktor 1. Klockan 18.25 kom order om att utöka evakueringszonen till 20 kilometer.
Amerikanerna krävde att få delta i japanska regeringens krismöten, något som japanerna till en början vägrade. Detta ledde till en tids ansträngda relationer mellan länderna, innan japanerna gav efter.
För att undvika fler explosioner började man morgonen den 14 mars försöka släppa ut radioaktiv ånga för att sänka trycket i de övriga reaktorerna. Samtidigt försökte man injicera vatten utan nämnvärt resultat. Klockan 11.01 skedde en ny explosion som slet taket av reaktor 3 och spred en hel del radioaktivt material i luften.
Klockan 13.25 sjönk vattennivån i reaktor 2. Strax efter midnatt var vattnet fullständigt slut, och klockan 6.10 morgonen den 15 mars hördes en ny explosion.
Men än var det inte slut på olyckorna. Även från reaktor 4, som varit stängd för inspektion, hördes en explosion, och en eldsvåda bröt ut. Vattnet i den bassäng där bränslestavar lagrades tycktes av någon anledning börjat koka, och de överhettade bränslestavarna hade bildat vätgas. Elden slocknade av sig själv efter några timmar, men radioaktiviteten i området ökade drastiskt. Klockan 11 den 15 mars gav premiärminister Kan order om att de människor som fortfarande fanns kvar inom en radie av 30 kilometer skulle hålla sig inomhus.
På grund av att vägarna var blockerade av bråte där tsunamin dragit fram var det svårt att få fram tillräckligt mycket kylvatten till Fukushima. Ägaren Tokyo Electric ville först inte använda havsvatten, eftersom saltet skulle skada reaktorerna så att de aldrig mer skulle kunna tas i bruk.
Den 17 mars började man flygbomba reaktor 3 med saltvatten från helikoptrar. 30 ton vatten släpptes ner, men vilken effekt det hade var okänt. Under natten lyckades man så äntligen röja väg för en vattenkanon från Tokyopolisens kravallenhet, som sprutade 44 ton vatten in i reaktor 3. Nästa dag kom även brandbilar från Tokyo, och nu hade man resurser för att spruta stora mängder vatten.
Inte förrän tio dagar efter jordbävningen, den 21 mars, lyckades man få ström till reaktorernas egna pumpar och få situationen under kontroll.
Den 19 mars upptäcktes radioaktivitet i mjölk och grönsaker, och försäljning av jordbruksprodukter från området stoppades. Två dagar senare upptäcktes även radioaktivt jod i dricksvattnet, lyckligtvis i mycket små mängder. Vattnet förklarades otjänligt för barn.
Den 23 mars publicerade japanska kärnsäkerhetskommissionen en första preliminära kalkyl över hur mycket radioaktivt material som läckt ut och hur detta spridits. Den 25 mars meddelade regeringen att de som bodde kvar inom en radie av 30 kilometer från Fukushima skulle ”evakuera frivilligt”.
Den 2 april upptäcktes att starkt radioaktivt vatten läckte ut i havet från reaktor 2. Inte förrän den 6 april kunde man lokalisera läckan och få stopp på utsläppet.
Tokyo Electric och NISA meddelade den 15 april att totalt 10 000 ton radioaktivt vatten hade släppts ut i havet. Den 20 april stoppades all försäljning av fisk och skaldjur från området.
Japanska regeringen och NISA uppskattade de radioaktiva utsläppen till 370 000 respektive 630 000 TBq (terabequerel). Detta är en tiondel av utsläppen från Tjernobyl, som uppgick till 5 200 000 TBq.
Mariko Takahashi presenterade sin Fukushima-rapport vid den internationella konferensen WCSJ2011 – World Conference of Science Journalists 2011 – i Doha, Qatar, veckan efter midsommar.
