”Tvinga oljebolagen sälja förnybart”

Samarbetsregeringen anger i sin senaste regeringsförklaring att Sverige ska bli ett av världens första fossilfria välfärdsländer. Denna ambition är Sveriges åtagande till de globala klimatförhandlingarna i Paris.

Ingen villaägare skulle i dag få för sig att installera en oljepanna. Mellan 1973 och 2014 sjönk också användningen av eldningsolja i Sverige från 9 till 0,6 miljoner kubikmeter. Det är dags att även transportsektorn, som 2014 använde 78 procent av oljeimporten till Sverige, genomgår en motsvarande omställning.

För 25 år sedan införde Sverige som första land i världen en skatt på koldioxid. Skatten har dämpat bensin- och dieselförbrukningen, samtidigt som den hjälpt förnybara drivmedel in på marknaden. Tre skäl talar dock för att det nu krävs ett nytt styrmedel.

1. Koldioxidskatten fungerar inte om oljan blir billigare. I slutet av 2014 halverades oljepriset. Därmed föll även priserna på bensin och diesel vid svenska pumpar. Prisfallet ledde till att försäljningen av bensin och diesel – som faktiskt under lång tid stadigt sjunkit – åter började stiga. Och när bensin- och dieselförsäljningen stiger, ökar också koldioxidutsläppen. Samarbetsregeringen höjer skatten på bensin och diesel. Detta är givetvis bra, men även med denna höjning kommer fossila drivmedel att vara billigare än på många år (såvida inte oljepriset stiger kraftigt).

2. EU:s regelverk försvårar subvention av förnybart. Att biobaserade drivmedel har kunnat komma in på den svenska marknaden beror delvis på att de har varit undantagna från energi- och koldioxidskatt. Problemet är att energiskattedirektivet inte tillåter att skatterabatten blir större än skillnaden i marknadspris mellan fossila och förnybara drivmedel. Denna princip godkändes av förra regeringen. Att det icke-fossila inte får vara billigare än motsvarande fossila alternativ urholkar koldioxidskattens logik. Regeringen accepterar inte detta och förhandlar för att behålla de svenska undantagen för förnybart.

3. Marknaden uppfattar inte skatter som ett stabilt regelverk. För att de investeringar som krävs för att produktion och distribution av förnybara drivmedel ska fungera i hela landet behövs långsiktiga villkor. Skatter och förmånsregler har ändrats många gånger och ger inte den förutsägbarhet som behövs för att de stora satsningarna ska bli av.

Om transportsektorn ska bli fossilbränslefri krävs därför andra metoder. Närmast till hands ligger en lag om kvotplikt som helt enkelt tvingar oljebolagen att för varje liter (eller kWh) fossil bensin eller diesel de säljer, också sälja en efter hand allt större mängd förnybara drivmedel.

En framtida kvotplikt bör utformas så att andelen flytande och gasformiga biodrivmedel som klarar högt ställda kriterier för klimat, miljö, hälsa samt etik ökar. Kvotplikten kan utformas som en plikt att minska utsläppen, en s.k. reduktionsplikt. På sikt bör kvotplikten höjas till en förnybartandel på 100 procent. Detta behöver lagfästas med ett årtal för att skapa en tillräcklig tillförlitlighet och möjlighet till successiv anpassning.

I inledningsskedet är det lättast att klara kvotplikten genom att öka inblandningen av biodrivmedel i diesel och bensin. Därför krävs det övergångsregler som förhindrar att marknaden för höginblandade drivmedel, t ex biogas, slås ut. Enligt EU:s så kallade infrastrukturdirektiv ska medlemsländerna senast 2025 ha etablerat rikstäckande nät för gas och el. Fram till dess behöver kvotplikten kompletteras med andra styrmedel så att hållbara förnybara drivmedel kan bidra till att minska transportsektorns oljeberoende.

Olja tillhör inte framtiden. Allt fler flyttar sina investeringar från olja. I en orolig värld är det inte tryggt att transportsystemet drivs med en oljeimport, huvudsakligen från Ryssland. Diesel och bensin har förorenat luften tillräckligt. Regeringsdeklarationens ambition om fossilfritt välfärdsland är klok och bör förverkligas.

Karin Svensson Smith, riksdagsledamot (MP)