”Stora brister i förslaget om nanosäkerhet”

Nanomaterial har stor potential för en mängd olika tillämpningar. Många av dessa kan innebära potentiella miljövinster inom exempelvis miljö- och energiteknik, informations- och kommunikationsteknik. Samtidigt finns det stora kunskapsluckor om de eventuella miljörisker som nanotekniken kan medföra.

Den statliga utredningen ”Säker utveckling! – Nationell handlingsplan för säker hantering och användning av nanomaterial” kom i höstas. Den är både viktig och välkommen och har nyligen remissbehandlats. Förslagen i utredningen är i huvudsak bra, men de kommer inte att räcka för att vi ska få en säker användning av nanomaterial. Ytterligare förslag behöver därför utvecklas vilket gör att utredningens förslag om ett Nanoråd blir extra väsentligt och att rådet får tillräckliga resurser.

I samband med satsningar på forskning och innovation är det viktigt att i ett tidigt skede behandla risker och möjligheter med nanomaterial för hälsa och miljö i ett livscykelperspektiv. I dag finns en tendens att man först utvecklar tekniken, och sedan, kanske undersöker miljö- och hälsoriskerna.

I utredningen föreslås att nanomaterial ska hanteras inom Reach-systemet som är EUs verktyg för hantering av kemikalier. Samtidigt vet vi att arbetet med tillståndsprövning av kemikalier inom Reach går långsamt och att prövningen sker efter det att kemikalierna börjat användas.

Om nanomaterial ska prövas enligt samma modell kan det gå lång tid från det att ett farligt nanomaterial börjar användas och spridas tills det blir en tillståndsprövning. Det behövs därför förslag om hur dessa processer kan skyndas på.

I utredningen tycks en utgångspunkt vara att nanomaterial ska bedömas med de metoder för riskbedömning som har utvecklats. Samtidigt konstateras i utredningen att det finns stora kunskapsluckor vad gäller data och också testmetoder. Det finns därför stora problem med att göra riskbedömningar för nanomaterial. Detta innebär att även om ett nanomaterial kan leda till allvarliga miljöproblem, så kan det vara svårt att visa det i en riskbedömning.

För att få en säker användning av nanomaterial så kan man inte bara förlita sig på riskbedömningar som beslutsunderlag. De kräver mycket data och tar tid och de data som behövs finns helt enkelt inte tillgängliga för många nanomaterial. Ett riskparadigm där ett stort antal nanomaterial ska genomgå riskbedömningar blir därför dyrt, långsamt och ineffektivt.

Det behöver också utvecklas andra metoder som kan användas som beslutsunderlag, metoder som kan använda mer lättillgängliga data och metoder. Förutom att utveckla metoder och data för riskbedömningar så behöver det därför också utvecklas metoder som kan användas i stället för riskbedömningar vid reglering av nanomaterial.

I utredningen föreslås också att nanomaterialen ska bedömas material för material. Det leder till, precis som för kemikaliområdet, till långsamma och ineffektiva processer, bland annat därför att antalet nanomaterial kan vara stort.

För att få effektiva processer måste beslut kunna fattas utan att fullständiga data finns tillgängliga för varje enskilt material. Beslut behöver kunna fattas för grupper av material, eller baseras på enklare kriterier. En parallell kan göras till kemikalieområdet där Miljömålsberedningen föreslog att man ska kunna behandla och pröva grupper av ämnen utan att varje enskilt ämne genomgår en riskbedömning. Modellen borde kunna vara intressant även för nanomaterial.

Göran Finnveden

Vicerektor för hållbar utveckling och professor KTH