I Ny Teknik 51-52, 2009vidhåller KVA uppfattningenatt ”vindkraftens andel i den svenska elproduktionen av ekonomiska effektivitetsskäl knappast kan överstiga 10 TWh”. Det som är förvånande i KVA:s argumentering är att de inte verkar följa med vad som händer i omvärlden. Dessutom verkar de av någon oklar anledning anse att Sverige har sämre förutsättningar än andra länder att ha en större mängd vindkraft.

Spanien fick 2008 11 procent av sin energi från vindkraft. Under 2009 har mängden vindkraft ökat med 7 procent till ca 18 GW och planer finns på upp till 40 GW. Spanien har, jämfört med Sverige, en mindre handel med omgivande länder. Om Sverige idag skulle ha samma andel vindkraft som Spanien idag motsvarar det ca 17 TWh.

Ön Irland fick 2008 9 procent av sin elenergi från vindkraft. Under 2009 har man under flera timmar fått mer än 40 procent av energin från vindkraft. Irland har endast en mindre förbindelse, 500 MW, mellan Nordirland och Skottland. Irland på intet sätt har satt stopp vid dagens mängd vindkraft utan planerar för en fyrdubbling av sin vindkraft fram till 2020.

Danmark fick 2008 20 procent av sin elkraft från vindkraft. Om detta skriver dock KVA att Danmark ”inte kan använda mer än hälften av den producerade vindenergin inom landet” och ”hälften av den danska vindkraftproduktionen, dumpas till underpris till bland annat Norge och Sverige”. Det är helt riktigt att det sker en stor elhandel mellan olika länder och de som säljer förstås har ett lägre pris än vad kostnaden annars skulle vara i det mottagande landet. Men var är problemet med detta? Menar KVA att Norge och Sverige under våtår ”dumpar” vattenkraft till underpris till våra grannländer?

Vid konferensenEnergy-2050, 19-20 oktober 2009, som organiserades av KVA delade man ut ett material där man säger att gränsen för vindkraft i världen är 10-15% av elförsörjningen. Om man accepterar KVA:s ståndpunkt att gränser vindkraft i världen är 10-15% av elförsörjningen (trots att det i t. ex. i USA finns studier som pekar på att det skulle vara möjligt med 30% vindkraft) så skulle det motsvara 15-22 TWh för Sveriges del. Eftersom KVA anser att gränser för Sveriges del är 10 TWh måste man dra slutsatsen att det är KVA:s bedömning att Sverige har sämre förutsättningar att integrera vindkraft än världsgenomsnittet, trots vår stora mängd vattenkraft och trots våra starka kopplingar till grannländerna. Man kan fråga sig hur KVA resonerat i denna fråga.

KVA menar att den svenska vattenkraftens reglerförmåga är fullt utnyttjad och hänvisar till en rapport från Energimyndigheten. Denna rapport presenterar emellertid inga belägg för att det inte finns outnyttjade reglerreserver i vattenkraften. Den undersökning av vattenkraftens reglerförmåga som KTH genomfört (Elforsk rapport 09:88, tillgänglig på www.elforsk.se) finner KVA inte övertygande, trots att den bygger på matematiska modeller som använts under flera decennier och trots att arbetet följts av en referensgrupp med representanter från svenska vattenkraftproducenter. KVA väljer att citera konstaterandet att den modell som presenteras i rapporten innehåller en rad förenklingar som överskattar reglerförmågan. Att rapporten även diskuterar faktorer som leder till att vattenkraftens reglerförmåga underskattas - och att dessa faktorer har en mycket stor inverkan på slutresultatet - förbigår KVA med tystnad.

För en merdjuplodande analys av frågan hänvisas till bland annat följande rapporter vilka kan laddas ner frånhttp://www.kth.se/ees/forskning/publikationer?l=sv_SE

•Inom IEA har en rapport tagits fram ”IEA Wind Task 25, Final report, Phase one 2006-08, Design and operation of power systems with large amounts of wind power” där många olika integrationsstudier sammanställts. I den rapporten finns bland annat 117 referenser till olika integrationsstudier. På sidan 117 finns t ex en sammanställning av balanseringskostnaden i 15 olika studier där en del av dessa studerat upp till ca 30 procent vindkraft. Denna kostnad är i samtliga fall lägre än 4.5 Euro/MWh dvs mindre än ca 5 öre/kWh. Ingenstans i denna rapport finns någon indikation om någon ”ekonomisk gräns” vid 7, 10 eller 15 procent vindkraft med de motiveringar som KVA använder. Med denna rapport som bakgrund är det svårt att förstå att KVA med hänvisning till ”tillgången på balanserande vattenkraft” kan hävda en ”gräns” på 10 TWh i Sverige eller 10-15 procent i världen.

•Rapporten ”Möjligheter att balansera vindkraftens variationer” ger en grundläggande beskrivning av denna utmaning.

•Rapporten ”Sammanställning av Lennart Söders kommentarer till KVA:s uttalanden om vindkraft” ger en fullständig rapportering av mina olika kommentarer till KVA:s olika rapporter och artiklar.

Det är välkommet att KVA kritiskt granskar vindkraftens möjligheter, men för att tillföra någon kunskap bör KVA ta tillvara den kunskap som finns hos internationella forskare inom området integration av vindkraft.

Lennart Söder

professor i Elektriska Energisystem, KTH