Frågan i rubriken ställs av Amelia, 5 år. Randall Munroe svarar:
Det är bra om du ser till att alla befinner sig på säkert avstånd från solsystemet
innan du fyller det med soppa.
Om solsystemet var fyllt av soppa ut till Jupiter skulle saker kanske vara okej för
några människor i några minuter. Sedan, under en timme eller så, skulle inget
vara det minsta okej för någon. Efter det skulle själva tiden upphöra.
För att fylla solsystemet skulle vi behöva ungefär 2x1039 liter soppa. Om soppan
är gjord på tomater innehåller den sisådär 1042 kalorier, som är mer energi än
vad solen strålat ut under hela sin livslängd.
Soppan skulle vara så tung att ingenting kunde stå emot den enorma gravitationskraften; den skulle vara ett svart hål. Händelsehorisonten för det svarta
hålet, alltså gränsen där dragningskraften blir för stark för att ens ljus ska kunna
lämna det, skulle sträcka sig till Uranus omloppsbana. Pluto skulle vara utanför
händelsehorisonten till en början, men det betyder inte att den skulle klara sig.
Den skulle bara hinna sända ut ett nödrop innan den slurpades upp.
Hur skulle soppan se ut om man var inuti den?
Du skulle inte vilja stå på jordens yta för att få veta det. Även om vi antar att
soppan snurrar i takt med planeterna i solsystemet, så att det bildas små virvlar
runt varje planet som gör att soppan är stilla i relation till planetens yta, skulle jordens gravitation göra att trycket från soppan krossade allt på planeten inom
några sekunder. Jordens gravitation är långt ifrån lika stark som den ett svart hål
har, men den räcker fint för att dra ner massor av soppa med tillräcklig kraft för
att krossa dig. Det är vad trycket från våra vanliga hav gör om du är nere på stora
djup, och Amelias soppa är mycket större än haven.
Om du svävade mellan planeterna, en bit bort från jordens gravitation, skulle
du faktiskt klara dig en liten stund, vilket är rätt knäppt. Även om soppan inte
dödar dig bums, är du ju faktiskt inne i ett svart hål. Borde du inte dö direkt
av … något?
Nej, konstigt nog inte! I vanliga fall slits du sönder av tidvattenkrafter, alltså
gravitation som påverkar dig ojämnt, när du kommer för nära ett svart hål. Men
tidvattenkrafterna är svagare för stora svarta hål, och det soppermassiva svarta hålet skulle innehålla ungefär 1/500 av Vintergatans massa. Det är ett riktigt
monster även med en astronomisk måttstock – det skulle vara lika stort som de
allra största svarta hålen vi känner till. Amelias supermassiva svarta hål skulle
vara så stort att olika delar av din kropp skulle påverkas av ungefär samma dragningskraft, så att du inte skulle märka det.
Men även om du inte kan känna soppans gravitationskraft skulle den fortfarande dra i dig, och du skulle omedelbart börja störta mot mittpunkten. Efter en
sekund har du fallit 20 kilometer och du färdas med 40 kilometer i sekunden, vilket är snabbare än de flesta rymdfarkoster. Men eftersom soppan faller tillsammans med dig, skulle du inte märka att något var fel.
Allt eftersom soppan kollapsar inåt mot solsystemets mitt, skulle soppans molekyler pressas ihop och få trycket att stiga. Det skulle ta några minuter för
detta tryck att bli så högt att det krossar dig. Om du befann dig i någon sorts
sopp-batyskaf, en undervattensfarkost som människor använder för att besöka
djuphavsgravar, kan du tänkas klara dig i 10–15 minuter.
Du skulle inte kunna göra någonting för att slippa soppan. Allt i den skulle
flöda inåt, mot singulariteten. I det vanliga universumet färdas vi alla framåt genom tiden utan att kunna stanna eller backa. Innanför händelsehorisonten hos
ett svart hål kan man säga att tiden slutar gå framåt och istället börjar gå inåt.
Alla tidslinjer konvergerar mot hålets mitt.
För en olycklig observatör inne i vårt svarta hål skulle det ta ungefär en halvtimme för soppan och allt som finns i den att falla till mitten. Efter det bryter
vår definition av tid – och vår förståelse av fysiken i allmänhet – samman.
Utanför soppan skulle tiden fortsätta gå, och där skulle det bli problem efter
problem. Det svarta sopphålet skulle börja med att slurpa upp resten av solsystemet, Pluto skulle försvinna nästan omedelbart och resten av Kuiperbältet
strax därefter. Under de närmaste tusen åren skulle det svarta hålet karva en stor
remsa genom Vintergatan och glufsa i sig många stjärnor och skingra ännu fler
åt alla håll.
Nu återstår bara en enda fråga: Vad är det för slags soppa, egentligen?
Om Amelia fyller solsystemet med buljong, och det finns planeter som flyter i den, är det då en planetsoppa? Om det redan finns nudlar i soppan, blir
det planet-och-nudelsoppa, eller är planeterna mer som krutonger? Om du har
en nudelsoppa och någon slänger ner lite sten och grus i den, är det verkligen
nudel-och-grussoppa eller är det bara nudelsoppa som blivit grusig? Gör solen
att det blir en stjärnsoppa?
Internet älskar att bråka om vilken soppa som ska kallas vad. Som tur är kan
fysiken avgöra debatten just i det här fallet. Svarta hål har nämligen inte kvar
några av egenskaperna hos den materia som ingår i det. Fysiker kallar detta för
”inget hår-teoremet”, eftersom det säger att svarta hål inte har några utmärkande eller definierande egenskaper. Förutom en handfull enkla variabler som
massa, rotation och elektrisk laddning är alla svarta hål identiska.
Med andra ord spelar det ingen roll vilken typ av ingredienser du lägger i en
svarthålssoppa. Soppan blir alltid densamma till slut.
