Rysslands robotskjutning ”förvärrar en redan problematisk situation med rymdskrot”

2021-11-17 07:19  
Ny besättning lämnar jorden för att ta vid på Internationella rymdstationen, ISS, i april i år. Väl där är kringfarande skrot en uppenbar fara. Foto: Roskosmos/AP/TT

Rysslands robotskjutning av en satellit får ses som en signal till övriga länder om landets kapacitet. Men det är en riskfylld styrkedemonstration. I värsta fall bidrar de tusentals satellitbitarna till en skrotlavin – med ödesdigra följder.

– Läget är allvarligt. Kollisionen förvärrar en redan problematisk situation med rymdskrot i jordens närhet. Vi måste vara försiktiga med närmiljön för att kunna fortsätta använda rymden för navigation, väderprognoser, telekommunikation och andra tjänster, säger Johan Köhler, chef för Rymdstyrelsens avdelning för forskning och utveckling.

Även Johan Kero, forskningsledare vid Institutet för rymdfysik i Kiruna, bedömer situationen som allvarlig.

– Det finns redan ett antal högriskbanor runt jorden, vilket har att göra med att det skett kollisioner mellan satelliter och skrot i dem. Detta ökar risken för fler sådana högriskbanor, säger han.

”Ryssland visar att de kan skjuta ner satelliter”

Problemet med en stadigt ökande mängd skrot i omlopp runt jorden är välkänt sedan länge bland alla rymdaktörer. Så varför valde Ryssland att ändå låta en robot splittra en cirka två ton tung satellit i 1 500 större bitar och oräkneliga fragment?

– Med den här demonstrationen visar Ryssland att de kan skjuta ned sina egna satelliter. Därmed visar de också att de kan skjuta ned andras satelliter. Jag tänker mig att Ryssland i det här läget värderade att visa denna förmåga högre än konsekvensen på rymdmiljön, säger Johan Köhler.

Läs mer: Ett livstecken? Curiosity har hittat organiska ämnen på Mars

Den ryska satellitdestruktionen äventyrade omedelbart säkerheten för Internationella rymdstationen (ISS).

– Men den stora effekten är att man försämrar hela rymdmiljön. Det leder i andra hand till att bland annat rymdstationer drabbas av en ökad risk, säger Johan Köhler och syftar på kollisionsrisken med skrotbitar.

”Mängden rymdskrot skenar”

Som en direkt följd av kollisionen katalogiseras alla nya skrotobjekt och nya kollisionsvarningar utfärdas. Allt för att minska riskerna.

– Eftersom satelliten ursprungligen flög på förhållandevis låg höjd kan man hoppas att det mesta av det nya skrotet försvinner ner i atmosfären och brinner upp inom några år. Men vår erfarenhet är att skrotet efter en sådan här kollision sprids även uppåt, längre ut från jorden. Och då tar det längre tid innan det tar sig tillbaka till atmosfären, säger Johan Köhler.

Och i värsta fall, vad händer då?

– Att vi når den punkt där mängden rymdskrot skenar. När det sker en kollision alstras nytt rymdskrot som i sin tur krockar med gammalt rymdskrot, och det uppstår en lavineffekt. Då hamnar vi i ett läge där delar av vårt närområde inte går att använda för rymdfart, säger Johan Köhler.

Ryssland inte först att förstöra satellit

Ryssland är inte först med att låta en robot förstöra en satellit. Kina, USA och Indien har gjort detsamma. Men USA spar inte på krutet i sin kritik mot Ryssland.

– Ilskan ska tolkas som att Ryssland borde ha lärt sig bättre. Jag tror att USA, som gjorde ett test 2008, hade en bild att skrotet skulle försvinna ganska snabbt, men det gjorde det inte, säger Johan Kero.

Löper vi risk att få fler rapporter om satellitnedskjutningar?

– Jag hade hoppats kunna svara att detta var sista gången, men det kan finnas fler aktörer som aspirerar på att visa sin förmåga, säger Johan Kero.

Läs mer: Första planeten i en annan galax kan ha observerats av forskare

Fakta: Satelliter

Forskningssatellit: Exempelvis den svenskbyggda Odin, fortfarande igång efter 20 år i rymden. Förser forskare med data om den övre atmosfären och har därmed bidragit till kartläggning av förändringar i ozonlagret.

Vädersatellit: Exempelvis europeiska satellitsystemet Meteosat, med fyra geostationära satelliter. SMHI använder sig av Meteosat-10 och Meteosat-11 som båda täcker Europa.

Kommunikationssatelliter: Den första privat bekostade kommunikationssatelliten var Telstar, som Nasa sände upp i juli 1962. Telstar provade för första gången överföring av tv-bilder mellan USA och Europa. Den nutida och uppmärksammade Starlink-satsningen har som mål att förse hela världen med snabbt bredband via tiotusentals satelliter.

Satelliter för navigering: Det mest kända satellitnavigationssystemet är GPS, utvecklat av det amerikanska försvaret. Det ryska systemet benämns Glonass, det kinesiska Beidou och det europeiska, civila systemet Galileo.

Källor: NE, SMHI, Rymdstyrelsen

Anna Lena Wallström/TT

Mer om: Rymden Ryssland

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt

Läs mer