I inledningen till Liftarens guide till galaxen kommer en uppenbarelse till en tjej som sitter på ett kafé i Rickmansworth några mil utanför London. Plötsligt inser hon varför allt gått så fel i världen, och hur vi skulle kunna få allt på rätt köl.

Sekunden därefter demolerar de känslokalla vogonerna vår jord för att bereda plats åt en intergalaktisk motorväg. Hennes insikt gick förlorad, men i dag är en annan tänkare från Ricksmansworth på väg att förändra världen.

Senaste numret av tidningen Wired rymmer ett långt personporträtt av neurologen Karl Friston. Med sina viktorianska vibbar, extremt punktliga rökpauser och sitt dåliga morgonhumör framstår han också som en Douglas Adams-karaktär.

Friston är en evigt Nobelpristippad doldis och har lagt grunden för många av de metoder som används för att mäta hjärnaktivitet. Något han beskriver som sitt dagjobb. På kvällarna filar Karl Friston på en teori som kan förändra allt. Som kan bana väg för en mänskligare artificiell intelligens.

Karl Fristons teori kallas för the free energy principle, principen om fri energi. Den började som en förklaringsmodell för hur hjärnan fungerar men har utvecklats till en teori som förklarar hur allt liv fungerar. Hur våra välordnade kroppar kan existera i ett universum som strävar efter oordning.

I artikeln gör Wireds reporter flera försök att pedagogiskt förklara principen. Ändå sitter jag med en hjärna som gått i spinn kring begrepp som Markovfiltar, Bayesiska nätverk och aktiv inferens. Jag är inte ensam.

I tidskriften Neuropsychoanalysis (nr 12/2010) beskriver psykiatern Peter Freed hur en grupp prisbelönta hjärnforskare förgäves försöker förstå några av Fristons artiklar om fri energi. ”Tydligen hade vi inte det som krävdes”, konstaterar han. Men även om Fristons teorier flyger över huvudet på de flesta kan de vara avgörande för att skapa artificiellt liv som liknar biologiskt.

Det vi kallar ai är i regel algoritmer som skriver sig själva. En dator analyserar miljoner bilder på katter och skriver en formel för att känna igen katter. Vi sätter en bot i ett tv-spel och säger åt den att testa sig fram tills den klarar banan.

Perfekt för att skapa snäv ai som excellerar på enstaka sysslor. De kan klå människor i spelet go, analysera terabyte av transaktionsloggar för att hitta skattefusk eller känna igen en misstänkt gärningsman i en passdatabas. Men än har vi inte knäckt koden för hur vi ska bygga en så kallad generell ai, en robot som lär sig och utvecklas lika flexibelt som en människa.

Förra året genomfördes ett experiment. Två botar fick tävla om att bemästra dataspelet Doom. Den ena utgick från den klassiska principen om att vinna genom att uppnå ett visst mål. Den andra utgick från Fristons princip om fri energi och fick sätta sina egna mål.

Boten som drevs av fri energi utklassade både sin robotkollega och mänskliga spelare. I stället för att gå rakt på det givna målet utforskade den hela spelvärlden, bemästrade den och anlade ett spelmönster som påminde om hur mänskliga spelare agerar.

Så börjar kanske robotrevolutionen, i ett pixligt actionspel från tidigt nittiotal. Forskare vid tunga institut som Open AI, Deepmind och Huaweis ai-labb har redan anammat Fristons teorier. Själv förutspår han att merparten av all maskininlärning kommer att använda sig av dem inom tio år.

”Att vara irriterad över Karl Fristons tal om fri energi kan en dag framstå lika primitivt som att vara arg på Ben Franklin för att han talade om elektricitet”, skrev Peter Freed i Neuropshycoanalysis.

Om Karl Friston har rätt och vogonerna inte hinner utplåna mänskligheten först, vill säga.