Framtidens buss 1953

2008-10-21 23:01  

Den var sin tids modernaste buss, med styrservo, automatlåda och dörrautomatik. Finesser och hjälpmedel som var nödvändiga om den skulle kunna betjänas av enbart föraren.

Det regnar. Männen i bussen har bistra men beslutsamma ansikten. Det känns som om vi är på väg mot en hemlig operation bakom fiendernas linjer någonstans i Flandern under andra världskriget, men vi ska faktiskt bara till Svensk Bilprovning i Högdalen.

Vårt uppdag: att nybesiktiga Metropolbussen från 1953 som renoverats av Spårvägsmuseets vänner.

Den långa gulröda bussen väcker omedelbart uppseende i hallen. Verksamheten upphör när alla kommer fram för att titta. Efter att det har visat sig att alla bromsar, lampor, dörrar och annat tekniskt är i prima skick börjar besiktningsmannen ägna sig åt formalia. Först letar han efter chassinumret, för utan chassinummer inget godkännande. Efter en halvtimme hittar han det under den främre stötfångaren. Tyvärr är numret övermålat och oläsligt.

Efter ytterligare en halvtimme har tillräckligt mycket färg skrapats bort för att man ska se att numret stämmer. Men besiktningsmannen muttrar.

– Den är registrerad som lastbil, säger han.

– Ja. Den gick på 1970-talet som mätfordon för Vägverket, och då lastbilsregistrerades den. Det var billigare så. Men nu ska den vara buss igen.

– Den har alltså varit buss tidigare?

– Självklart. Den gick ju i trafik fram till 1967.

– Har ni något bevis på det?

– Räcker det inte med att titta på den?

– Nej, vi måste ha dokumentation.

Förstämning infinner sig bland männen. Det finns inga fler dokument bevarade. Men varför skulle myndigheterna tro mer på ett papper än på sina egna ögon? Vem skulle 1953 köpa en svindyr amerikansk buss för att sedan använda den som lastbil?

Till sist upptäcker någon ett litet fastskruvat gulnat intyg bredvid skyltskåpet över vindrutan.

”Omnibusen A75032 har den 20/8 1953 av Överståthållarämbetet godkänts för yrkesmässig trafik för Stockholms Spårvägar”, står det.

– Okej, säger besiktningsmannen. Vi säger väl det då.

Nu hurrar alla herrarna,och fäster svenska flaggor i hållarna framtill på busstaket.

Glada som barn åker vi tillbaka till Spårvägsmuseet med ett besiktningsprotokoll utan minsta anmärkning.

I början på 1950-talet beställde Stockholms Spårvägar 199 bussar av typen Metropol. De var egentligen licensbyggda amerikanska Mack, försedda med åttacylindriga Scaniamotorer. De var sin tids allra modernaste bussar, med automatväxel, styrservo, dörrar som öppnade sig automatiskt när man steg ned på fotsteget, och ett säkerhetssystem som gjorde att bussen inte kunde köras förrän dörrarna åter hade stängts ordentligt.

Det fanns en baktanke med att Spårvägen köpte in så exklusiva och dyra bussar. Man skulle bli av med konduktörerna. Metropolen var den första enmansbetjänade bussen.

Metropolerna var extremt långa bussar med plats för nästan 100 passagerare i rusningstrafik. De gick i förorterna som matarbussar till den nybyggda tunnelbanan fram till högertrafikomläggningen 1967. Då togs alla Metropolerna ur drift.

Den som sett den gamla Hitchcock-rullen ”I sista minuten” med Cary Grant minns kanske en kort scen precis när förtexterna nästan rullat klart. Mitt i stadsvimlet ser man Alfred själv som ska stiga på en buss, men dörrarna stängs mitt framför näsan på honom. Den bussen är en Metropol.

Sveriges på sin tid dyraste buss

Metropolen tillverkades på licens från amerikanska Mack av Scania Vabis i Södertälje åren 1953 och 1954. När de kom var de nästan dubbelt så dyra per kvadratmeter som traditionella dieselbussar, men det höga priset uppvägdes av att man slapp kostnaden för en konduktör.

Metropolbussarna var stora – 12,1 meter långa och 2,45 meter breda – och vägde strax över tio ton. De tog 48 sittande och 32 stående passagerare. Den 8-cylindriga Scaniadieseln var på 11,3 liter och utvecklade 132 kW (180 hästkrafter).

Metropolerna gick bara i förorterna, de var för långa för att passa för innerstadstrafik. Därför utvecklades snart en mindre variant, kallad Capitol. Även den hade den karakteristiska gula näsan på fronten, men Capitolen var två meter kortare och en decimeter smalare än Metropolen. Den tog maximalt 66 passagerare.

En hel del Capitoler byggdes om till högertrafik 1967. De sista togs ur drift så sent som 1981.

Mer om gamla bussar på Spårvägsmuseets webbsajt

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Debatt