Utanför ingången till Liebfrauenkirche i Frankfurt sitter en ung gatumusikant och spelar gitarr med en hatt framför sig. Jag känner omedelbart igen låten -"Imagine", John Lennons ballad om drömmen om en fredligare värld.
"Tänk om inga stater fanns", sjunger den unge mannen. "Då fanns inget att döda eller dö för."
Han har valt en bra plats för sin sång. När Frankfurt flygbombades av de allierade under andra världskriget förvandlades hela innerstan till en stenhög Av Goethes berömda födelsehus återstod bara några trappsteg vid entrén. Och av Liebfrauenkirche från 1478 fanns bara grundmuren kvar.
Men vad människan kan rasera kan människan åter bygga upp. 1954 stod en splitter ny Liebfrauenkyrka klar, komplett med ett litet utvändigt kapell på ena långsidan. Här kan man betrakta bilder som visar krigets fasor och förödelsen våren 1945 och tända stearinljus under en madonnabild. I religionens hägn finns en plats för eftertanke mitt i storstadens hetsiga brus. Eller är det en chimär?
I nästa strof i Johns Lennons sång önskar gatumusikanten att inga religioner fanns.
Hade jag denna dag i Frankfurt mött den engelske biologen och författaren Richard Dawkins hade jag säkert dragits in i en hetsig diskussion. Visst är människans ondska förfärlig, skulle Dawkins sagt, men skulle religion vara ett botemedel? Tvärtom. Det är religionerna som stått för en stor del av ondskan genom historien. Från katolska prästers notoriska sexuella utnyttjande av barn via intolerans mot oliktänkande till förtryck av kvinnor, bestialisk rättsskipning, självmordsattacker och folkmord i Guds namn.
I själva verket, skulle Dawkins fräst, är religion det största hindret för utvecklingen mot en bättre värld. Hur kan vidskepelse fortfarande ha så stort inflytande? Hur kan människor i dag bygga sin världsbild och sina liv på sagor, påhittade av herdefolk i Mellanöstern för tusentals år sedan?
I sin nya bok "The God Delusion" har Dawkins samlat sina tankar om religion, religiositet och dess inverkan på samhället och vetenskapen. Varför, frågar han, har republiken USA, som grundades som en fri sekulär stat på 1700-talet, på senare tid alltmer blivit hemvist för bibeltrogna kreationister som, i strid med uppenbara fakta, hävdar att universum skapades för 6 000 år sedan? Medan England, med kungahus, statskyrka och allt, framstår som en fritänkande upplyst idyll?
Är det den ständiga politiska korruptionen i tredje världen, med fattigdom och svält som resultat, som fått så många att vända sig till religionen - då vanligtvis Islam? Men hur kan de då acceptera att Gud, om han nu är så allsmäktig som det sägs, kan tillåta så mycket svält, orättvisor, sjukdomar och lidande på jorden? Varför gör han inte något åt saken?
Frågeställningen går under namnet teodicéproblemet och har gett teologerna mycket huvudbry genom seklen.
Många är också de som på olika sätt försökt att filosofiskt bevisa, eller motbevisa, Guds existens. Inte minst den store Thomas av Aquino. Tyvärr mynnar "bevisen" bara ut i cirkelresonemang utan värde.
Matematikern Blaise Pascal menade att det nog var säkrast att tro på Gud, så att han inte blir sur om han finns.
Dawkins anser emellertid att frågan om Guds existens borde kunna prövas vetenskapligt, precis som vilken teori som helst. Han för ett resonemang liknande det där man med "Drakes ekvation" (se faktaruta nedan) försöker räkna ut sannolikheten för utomjordiska civilisationer i Vintergatan. Liksom i fallet med Drakes ekvation fattas tyvärr fortfarande värden på de ingående faktorerna för att kunna räkna fram sannolikheten för Guds existens, men med tiden borde saken kunna avgöras.
Dawkins är inbiten Darwinist, och bygger hela sin världsbild på utvecklingsläran. Genom den successiva utvecklingen - där små modifikationer som ökar en arts framgång i naturen ärvs mer än andra - kan allt högre och mer komplicerade organismer utvecklas, anser han.
Han använder också utvecklingsläran för att analysera vad det är som kan vara bra med en religion. För något måste det ju vara. Det visar sig att alla folk, ja minsta isolerade folkspillra som antropologerna upptäckt i Amazonas djungler eller Kalaharis torra öken, alltid haft en eller annan gudom som man tytt sig till. Varför det?
Tja, säger Dawkins, religionen ger primitiva folk en överlevnadsfördel. Den håller samman gruppen mot yttre fiender, den får gruppens medlemmar att lyda sina ledare utan att fråga, och den får krigare att utan rädsla för döden försvara sin grupp. Prästerna utlovar ju ett Paradis till den som stupar.
Men i ett demokratiskt samhälle är varken blind lydnad eller dödsförakt något vi strävar efter (utom inom militären), utan utgör snarare ett hot. I dag försöker vi uppmuntra till kritiskt tänkande. Blind lydnad har vi sett nog av under nazismen.
Det stora böneexperimentet
1987 grundade den stormrike finansmannen och mecenaten Sir John Templeton en Bahamasbaserad stiftelse med syfte att överbrygga klyftan mellan tro och naturvetenskap. Förutom att finansiera forskning driver man kurser i Oxford (bland annat för vetenskapsjournalister) och delar ut stipendier. Sedan 1973 delas årligen ”The Templeton Prize” ut till en person som man anser avancerat trons positioner.
Det är inte småpengar det gäller. Templetonpriset ska enligt statuterna alltid vara en smula större än Nobelpriset, vilket i dag innebär drygt tio miljoner kronor.
År 2005 finansierade Templetonstiftelsen ett uppmärksammat experiment. Det gällde att vetenskapligt undersöka bönens medicinska verkan. Experimentet utfördes under ledning av en amerikansk hjärtläkare vid namn Herbert Benson. Sammanlagt 1 802 bypassoperationspatienter vid sex olika sjukhus i Bostontrakten delades upp i tre grupper. Den första gruppen bad man för varje söndag i tre kyrkor, men utan att patienterna själva visste något om saken. Den andra gruppen visste att man bad för dem. Den tredje gruppen var kontrollgrupp.
Forskningsresultatet publicerades i American Heart Journal i april 2006. Man fann ingen som helst skillnad i tillstånden mellan dem som man bett för och de övriga.
Drakes ekvation
N = R*·fp ·ne ·fl ·fi ·fc ·L
beräknar antalet intelligenta utomjordiska civilisationer i Vintergatan som vi kan räkna med att få kontakt med. Problemet är bara att sätta in vettiga värden på de olika faktorerna i ekvationen. Låt oss ta det från början.
R*
är antalet solliknande stjärnor som föds per år i Vintergatan. Vi får ett värde genom att dividera galaxens 200 miljarder stjärnor med deras livslängd, 10 miljarder år. R blir då 20.
fp
är andelen stjärnor med planetsystem. Beräknas till ungefär 0,5.
ne
är andelen planeter som lämpar sig för liv. Vi säger 0,15.
fl är andelen livslämpliga planerter som faktiskt hyser liv. Allt fler astronomer hävdar att liv alltid uppstår om det finns möjlighet, så vi sätter värdet 1.
fi
är andelen planeter med liv där det finns en intelligent livsform. Många anser att liv alltid utvecklas till intelligent med tiden. Andra är mer tveksamma. Vi säger 0,1.
fc
är andelen planeter med intelligent liv som lärt sig kommunicera interstellärt, exempelvis med radiovågor. Låt oss anta värdet 0,5.
L,
den sista faktorn i ekvationen, är den svåraste att uppskatta. Den är det antal år som en civilisation överlever efter att den lärt sig kommunicera interstellärt. Mänskligheten lärde sig kommunicera med radiovågor för 100 år sedan, men har under snare tid varit på vippen att spränga sig själv i luften. Om vi sköter oss väl kan man dock tänka sig en tidsrymd av runt 500 miljoner år innan jorden förstörs av en supernova eller jätteasteroid. L är alltså mellan 100 och 500 000 000.
Sätter vi in
värdena på faktorerna
i Drakes ekvation finner vi att antalet utomjordiska kontaktbara civilisationer i vår galax i värsta fall bara är
4 men i bästa fall hela 18 750 000.
Kommentarer
Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.
Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.