”Grova övertolkningar om berggrunden i Forsmark”

Herbert Henkel hävdar i Ny Teknik den 19 april att SKB, avsiktligt eller av ren okunskap, ämnar lokalisera slutförvaret till en av de största, aktiva deformationszonerna i Sverige och att berggrunden vid Forsmark inte är säkert för ett slutförvar. Vi menar att Henkels argumentation baseras på en bristande förståelse för de geologiska processer som har påverkat denna region under nästan 1 900 miljoner år, en felaktig tolkning av geofysiska data och en otillräcklig kunskap om SKBs forskningsarbete.

Om storskalig tektonik: Samtliga skjuvzoner, oavsett s.k. ”ordning”, innehåller partier inom vilka deformationen koncentrerats, och motståndskraftigare partier i form av linser vilka är mindre påverkade av deformationen. Skjuvzoner kan vara mycket långlivade men typen och storleken på förskjutningar utmed en skjuvzon varierar under den geologiska utvecklingen. Rörelser inom det breda deformationsbälte som Henkel refererar till, vilket omfattar såväl Singözonen, Forsmarkszonen som Forsmarkslinsen, började för ca 1870 miljoner år sedan. De gnejsiga bergarter som nu utgör ytberggrunden i Forsmark var vid denna tidpunkt belägna på ett djup av ca 15-20 km i jordskorpan där rådande temperatur var nära smältpunkten. Deformationsbältet var mycket aktivt i tidsintervallet 1870 till 1800 miljoner år sedan och berggrunden var belägen utefter en storskalig, f.d. plattgräns och lyftes successivt upp till högre nivåer i den dåvarande jordskorpan [1; 2; 3; 4; 5].