Opinion

”Debatten om slutförvaret bör handla om de tekniska kraven – inte mellanlager”

Kopparkapsel samt insats av järn som ska användas i slutförvar av använt kärnbränsle. Bild från utställning vid Olkiluoto kärnkraftverk i Finland. Foto: Anna Orring

DEBATT. En fungerande lösning till det utbrända kärnbränslet förhindras av den polarisering som finns i frågan om slutförvaret, skriver Torbjörn Åkermark.

Det har nyligen varit en omfattande debatt angående slutförvaret enligt KBS-3 metoden som Svensk Kärnbränslehantering (SKB) vill bygga i Forsmark. SKB, kärnkraftsindustrin, och politiker har velat koppla frågan om slutförvar av det utbrända kärnbränslet till det nödvändiga beslutet att bygga ut mellanlagret Clab.

Om man i dag skulle godkänna ansökan om slutförvar som finns inlämnad till regeringen kommer vi i vilket fall kunna deponera avfall där först om 10 år. Det betyder att vi behöver ett fungerande mellanlager åtminstone fram till år 2031. Eftersom vi vet att det existerande mellanlagret kommer bli fullt redan 2024, är ett beslut om dess utbyggnad nödvändigt och oberoende av beslutet angående slutförvaret.

Mellanlagret Clab har använts sedan 1985 oaktat att det inte funnits ett slutförvar. Johan Dasht (SKB:s vd) påstående att ”mellanlagret och slutförvaret är delar i ett sammanhängande system och det är därför viktigt att de hanteras och beslutas gemensamt”, är därför svårt att förstå.

Det har också hävdats att alla nödvändiga instanser har godkänt KBS-3 metoden som en säker metod och att det därför bara är för regering att bifalla ansökan. Det är dock minst fyra knäckfrågor som måste lösas innan regeringen kan ta ett beslut.

Den första frågan är att Mark- och miljödomstolen (MMD) inte godkänt metoden som säker, utan fann 2018 att det finns fem punkter som måste klargöras innan ett slutförvar kan anses säkert. SKB har svarat på Mark- och miljödomstolens utlåtande genom att återupprepa det som redan behandlats av domstolen och till försumbar del inkommit med ny information.

SKB:s slutsats är att MMD inte förstått eller tillräckligt beaktat det som SKB tog upp i domstolsförhandlingen och därför skulle MMD ha fel i sitt utlåtande. De fem oklara punkterna i MMD:s utlåtande kvarstår, eftersom SKB inte inkommit i sak med ny information som förändrar den bedömning som MMD gjorde. Att påstå att alla myndigheter godkänt KBS-3 metoden är direkt felaktigt.

Den andra knäckfrågan är om de beslut Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) tagit är opartiska. Den som har varit huvudansvarig att utreda den vetenskapliga grunden till koppar som kapselmaterial på SSM är vetenskapligt skolad av ”fadern” till KBS-3 metoden, dvs för idén att använda koppar som kapselmaterial och påståendet att koppar skulle vara immunt i en slutförvarsmiljö. När en elev (doktorand) utvärderar en lärare (handledare) finns en klar risk för en jävsituation. Här bör även nämnas att SSM hade under många år en oberoende korrosions expert, anställd för att granska just frågan om kopparkorrosion, som inte delar SSM:s uppfattning. Han sa upp sig strax innan MMD behandlade ärendet.

Den tredje knäckpunkten är att det i dag finns ett omfattande vetenskapligt stöd för att korrosion av koppar kommer ske, dvs att koppar inte kommer fungera som en effektiv barriär. Den fjärde viktiga knäckpunkten är att SKB hittills inte lyckats göra ett enda fungerande prototypförsök, dvs SKB kan inte ens visa att kopparkapseln kommer att fungera under de första 20 åren av den önskade livslängden på 100 000 år.

En absolut nödvändig del i den ansökan som nu behandlas av regeringen är den säkerhetsanalys som gjorts av SKB. En grundläggande förutsättning i säkerhetsanalysen är att koppar är immunt i syrgasfritt vatten. Alla seriösa forskare som har undersökt detta har, som Teodor Aastrup skrev i SvD, kommit fram till att koppar inte är immunt. Detta innebär att den säkerhetsanalys som gjorts inte är relevant för den inlämnade ansökan och därför saknas grundläggande förutsättningarna för regeringen att godkänna ansökan.

Det är i dag ett stort problem att debatten om ett säkert slutförvar polariseras till att vara en fråga om man är miljöaktivist eller ’kärnkraftskramare’. Debatten bör i stället gälla hur de grundläggande tekniska kraven som ställs kan uppfyllas så att slutförvaret kan bli säkert.

Torbjörn Åkermark, dr i korrosionslära