”Varför ser vi inte storheten med Crispr?”

För första gången i världshistorien finns en precis och kostnadseffektiv metod för gen- redigering, som kan bidra till att lösa några av våra största samhällsutmaningar.

Har vi förstått hur stort detta är?

När jag träffade forskaren Jennifer Doudna tidigare i höstas berättade hon att hon inte såg några egentliga hinder för tekniken som hon är medgrundare till: ”Jag tror att vi kommer att kunna crispra allt i framtiden”, sa hon då.

Det verkliga genombrottet för Crispr kom så sent som 2012, när den studie som bland andra Jennifer Doudna lett publicerades i den vetenskapliga tidskriften Science. Den förklarade hur Crispr/Cas 9 kunde användas för att klippa i dna:t, exakt där man ville. Utvecklingen har gått snabbt framåt sedan dess.

Med Crispr tros vi till exempel i framtiden kunna redigera bort allvarliga genetiska sjukdomar. Det här är något som Jennifer Doudna är särskilt intresserad av. Den stora utmaningen är att få tekniken att fungera i människor, och försäkra sig om att klippet bara ger de önskade effekterna, utan några obehagliga överraskningar.

Crispr kan också spela en viktig roll i den kanske största utmaning vi står inför: klimatförändringarna. Grödor skulle kunna bli mer motståndskraftiga mot värmeböljor, extrem torka, översvämningar och stigande havsnivåer – allt det som vi enligt forskarkonsensus kan vänta oss mer av. Bananer kan också bli svampresistenta, ris tåligare mot salt och tomater både kryddigare och klara sig från smittor.

Vi skulle även kunna ersätta dagens petroleumbaserade bränslen med mer hållbara och lönsamma biobränslen tack vare Crispr. Forskare i Kalifornien har redan försökt och lyckats modifiera en mikroalg med hjälp av gensaxen så att den har producerat dubbelt så mycket lipider, utan att det har fått någon betydande påverkan på tillväxten.

Men visst finns det baksidor. Crispr tycks kunna bli ringen vars ägare får en enorm makt. I fel händer kan resultatet bli förödande. Även små förändringar kan få stor påverkan, vare sig det handlar om ett klipp i grödor, djur eller människor.

Ett exempel är det lyckade försöket med att utrota populationer av malariamyggor i labbmiljö. Forskare ändrade en del av den gen som styr mygghonans utveckling, så den hona som bar på två kopior av den förändrade genen fick både manliga och kvinnliga egenskaper. Hon kunde därmed inte lägga några ägg. När inga honor längre föddes kollapsade hela populationen.

Det här väckte hopp om att kunna utrota en sjukdom som plågat människor i århundraden. Men det väckte också en oro för vad som skulle hända om någon försökte göra samma sak utanför labbet. Ingen vet vad som då skulle hända med den biologiska mångfalden och ekosystemet.

En annan oro som finns är att tekniken ska utnyttjas för att skapa ”Crispr-bebisar” – det vill säga barn som inte behandlats med tekniken för att slippa allvarliga genetiska sjukdomar utan för att få önskade anlag eller förhöjda mänskliga egenskaper.

Crispr är en enormt kraftfull teknik, som kan bli en del av lösningen på många av de problem vi står inför. Men den väcker också frågor om vilka som kommer att använda och kunna dra fördel av gensaxen, och vilka som riskerar att halka efter och hamna utanför. Om vi verkligen hade förstått vidden av möjligheterna och riskerna med Crispr så hade vi pratat om det betydligt mer än vi gör i dag.