NFT – vad är det och varför ska du bry dig?

Ett videoklipp med basketspelaren LeBron James såldes för över två miljoner kronor häromveckan. Jack Dorsey auktionerar ut sin – och alltså Twitters – allra första tweet. Det sägs att skådespelaren William Shatner låtit röntgenbilder av hans tänder gå till högstbjudande.

Om du undrar vad hela i friden det är frågan om så är du inte ensam.

Att köpa virtuella eller digitala objekt är nästan lika gammalt som internet självt. Det är samma gamla vanliga marknadsekonomiska krafter som är i rörelse. Jag kanske har ett Pokémon Go-konto med en nivå 50-karaktär och du är ute efter just ett sådant men är inte beredd att lägga ner den ofantliga mängd tid det annars tar att nå den nivån. Du är däremot redo att spendera cash (som vi gamla uvar säger, jag menar givetvis bitcoin).

Det förklarar förvisso inte varför någon vill lägga miljontals kronor på en tweet av Jack Dorsey som jag nästan utan att blinka kan bädda in här:

Vad innebär det ens att betala för en tweet? Vad är det egentligen man köper?

För att förklara det behöver man förklara vad NFT är, en akronym som säkerligen passerat dina ögon i det digitala flödet den senaste veckan.

NFT står för non-fungible token. Icke-fungibel pollett. ”Fungibla varor, fungibla saker, fungibla ting”, som min käre vän Wikipedia ledigt förklarar, ”kallas saker som är så lika varandra att de är direkt utbytbara.”

Om jag ger dig en tjugokronorssedel och du ger mig en tjugokronorssedel så är vi precis lika fattiga som före transaktionen.

Men en NFT är alltså inte fungibel. Vilket spontant känns motsägelsefullt om vi pratar om en tweet som alla kan ta del av utan kostnad och sprida så mycket som det behagas.

Som digitala samlarkort

Om däremot Jack Dorsey –  Twitters grundare – själv slår in tweeten i ett litet datapaket och inkluderar metadata, förser paketet med en kryptografisk stämpel och härbärgerar det på en blockkedja? Då har det skapats något som bara kan ha en ägare åt gången och som inte kan förvanskas. Alla kan ta del av Dorseys tweet, men bara en enda person med alldeles för mycket pengar kan äga den signerade utgåvan.

NFT är alltså blockkedjeerans version av det vi vanligtvis kallar samlarkort.

Det finns redan en stor marknad för det här, med handelsplatser som erbjuder digitala samlarobjekt i form av illustrationer, foton, filmer, spel och till och med mark i virtuella världar (det är lite som om gamla godingen Second Life fått ett andra liv). Artister har börjat sälja numrerade utgåvor av singlar och album.

Och det finns redan en ännu större diskussion om vad det här kan komma att innebära i framtiden, både för oberoende små kreatörer och för stora bolag som vill göra sig en hacka på det explosionsartade intresset.

För blockkedjeevangelister har detta med ägandeskap och värdeskapande i en digital miljö alltid varit en av teknikens stora lockelser och något de försökt övertyga alla om i över tio år. Att genombrottet tycks komma just här och just nu har förmodligen att göra med att Elon Musk och andra techprofiler har spridit ordet den senaste tiden.

Vem vet, någon gång i framtiden kanske jag pensionerar mig på min alldeles egna virtuella paradisö, som jag köpt efter alla pengar jag tjänat på att min kryptoägda digitala assistent sålt sina unika illustrationer på Rarible. Och om vissa tycker att det låter som en dystopi tänker jag inte hålla det emot dem.