I sininternet-bloggtog Sten Tolgfors på tisdagen upp Norgeaffären.
Så här skriver han.
Norge sökte ett plan med annan förmågeprofil än Gripen. Lite förenklat sökte Norge ett flygplan med större lastförmåga, med förmåga att uppträda autonomt över av fiende kontrollerat territorium, försvarat av avancerat långräckviddigt luftvärn och jaktflyg.
I ett sådant perspektiv får Stealth-egenskaper stor betydelse. Sverige och andra existerande och potentiella Gripenanvändare har inte behov av ett tyngre attackplan. För oss är Gripen utmärkt för spaning, jaktuppdrag samt markunderstöd.
Även givet detta, så finns fortsatt frågetecken kring Norges syn på ekonomin gällande Gripen.
* Norge begärde en offert på 48 plan, men har värderat priset på 57 maskiner. Detta utan att efterfråga nya prisuppgifter från Försvarets Materielverk, FMV. Det priset bygger därmed på uppskattningar.
* Norge begärde en offert baserad på 20 års operativt utnyttjande av Gripensystemet, men har istället värderat 30 års användning, utan att efterfråga nya uppgifter.
* Norge har inte räknat på det av Sverige erbjudna priset på Gripen, utan har lagt till 4 miljarder kronor för saker man ansåg Gripen behövde kompletteras med. Prisuppgifter för dessa saker fanns bara delvis från FMV, så delvis har Norge gjort egen uppskattning, utan att söka ny information.
* Resultatet – att Gripen på grund av ovanstående faktorer ansågs dyrare i inköp – präglar sedan värderingen av livscykelkostnaden. Den har räknats fram utifrån ett procentuellt påslag baserat på inköpspriset.
Gripen blir därför enligt den norska beräkningsmetoden dubbelt så dyr som Försvarets Materielverks beräkning ger vid handen.
* Den norska driftskostnadsberäkningen för Gripen har baserats på erfarenheter från amerikanska F16, som Norge har idag. Norge har därmed inte utgått från de erfarenheter Sverige har av 120 000 flygtimmar med Gripen.
* Haverifrekvensen Norge räknar med har vida bedömts överstiga den Sverige kalkylerat med och också har upplevt under många års användning av Gripensystemet.
Norges svar på dessa punkter är att JSF och Gripen behandlats lika, men vår uppfattning är att svenska verifierbara och erfarenhetsbaserade data inte har beaktats.
* Norge har valt att se kostnader för vidareutveckling av Gripen som en osäkerhetsfaktor, som man sedan garderat sig för med ett 10-15 procentigt påslag. Detta står dock i kontrast till att Norge erbjudits ett fast pris på Gripen och ett statligt svenskt åtagande om detta.
Norge har räknat på att JSF kommer att produceras i flera tusen exemplar och Gripen E/F bara i några tiotals exemplar. Detta måste på flera sätt ses som osäkra antaganden. Det hade till exempel varit rationellt för Sverige att anskaffa fler Gripen av samma version, givet en norsk order. Andra länder, som nu Brasilien, intresserar sig också för nästa generation av Gripen.
Det är alltid kundens rätt att värdera ekonomin, men klart står att Sverige har en annan syn på Gripensystemets ekonomiska förutsättningar än de Norge angett.
