Superlinan i rymdhissen är för svag

Det var först med upptäckten av kolnanorören och möjligheten att med detta supermaterial tillverka en lina som är lättare och starkare än vad som varit möjligt, som tanken på rymdhissen tog fart igen. De första tankarna kring en rymdhiss publicerades 1895 av ryssen Konstantin Tsiolkovsky.

Funderingarna kring rymdhissar stannade oftast när man insåg det omöjliga i att tillverka en tillräckligt lätt och stark lina med längden många tusen kilometer i de material som stod till buds.

Först med upptäckten av kolnanorörens förmåga i både lätthet och styrka tog planerna på rymdhissar fart igen.

Men nu ifrågasätts även detta supermaterial av forskare vid universitetet i Hongkong. De har undersökt varför hållfastheten hos sammanflätade nanorör bara har en hållfasthet på 1 gigapascal, när ett enda perfekt uppbyggt nanorör kan nå 100 Gigapascal.

Forskarna upptäckte att om bara en endaste atom hamnat fel i uppbyggnaden av materialet, så minskade hållfastheten avsevärt. När bindningen mellan två kolatomer brister startas en kejdereaktion som påverkar andra närliggande bindningar.

Tillverkare av en hisslina till rymden står alltså inför två näst intill oövervinnerliga problem. Dels måste nanorören tillverkas perfekt, och i sådana kvantiteter att produktionsresurser saknas under överskådlig tid. Sedan måste dessa perfekta rör skyddas mot skador när de ska spinnas till en tillräckligt grov kabel för att kunna ta en rymdhiss med last ut i rymden.

Supermaterialet för en rymdhisslina är uppenbarligen ännu inte uppfunnet.

Mer om undersökningen i ACS Nano.