Striderna om dynamitarvet

2014-01-02 05:30  

Skandaler, politik, prestige och kvinnohat har solkat Nobelpriset genom åren. Striderna startade redan när Alfred Nobels testamente skulle tolkas och fortsatte med kungen, utdelande institut och världens främsta forskare i rollerna. Men intriger har slätats över och framtvingat kreativa kompromisser för att rädda Alfred Nobels miljonarv och prisets status.

 Redan när Nobels testamente blir allmänt känt 1897 börjar problemen och intrigerna.

De 30 miljoner kronorna efter världens rikaste man rör om ordentligt i samtiden. Kung Oscar II tycker inte att Nobelpriset är fosterländskt sinnat, de efterlevande vill upphäva testamentet och de prisutdelande institutionerna är ointresserade av uppdraget. Dessutom är testamentet så luddigt skrivet att det är svårt att veta vad Alfred Nobel egentligen menade.

Svante Arrhenius är en av dem som försöker konkretisera vad Nobel avsåg i sitt testamente. Han är medlem i Kungliga Vetenskapsakademien, som fått uppdraget att utse pristagarna i fysik och kemi. Svante Arrhenius, som sitter i akademiens Nobelkommitté för fysik, driver sina idéer hårt om vilka procedurer som ska föregå valet av pristagare. Bland annat bygger han upp ett nätverk av internationella experter som ska värdera dem som nomineras till fysik- och kemiprisen.

Men han bestämmer också vilka forskningsområden som ska ingå i de respektive prisen, bland annat hans eget: fysikalisk kemi.

Som mottagare av det första kemipriset 1901 föreslår experterna en svensk för hans elektrolytiska dissociationsteori, en teori som beskriver hur lösta joner leder elektricitet. Den föreslagne forskaren var just Svante Arrhenius, trots att hans doktorsavhandling i ämnet kanske inte var av högsta klass.

Nu får han inte kemipriset förrän 1903. Det första priset går i stället till hans kollega i fysikalisk kemi, Jacobus van ’t Hoff från Amsterdam, för forskning om osmotiskt tryck. Men Svante Arrhenius är ändå den förste svensk som får ett nobelpris. Helst vill han få fysikpriset, men han får nöja sig med ett kemipris.

Kung Oscar II är så glad över valet att han får Nobelstiftelsen att inrätta ett Nobelinstitut för fysikalisk kemi åt Svante Arrhenius.

Samma år som Svante Arrhenius får kemipriset delas fysikpriset ut till Henri Becquerel samt Marie och Pierre Curie för deras forskning på radioaktivitet. Männen i Nobelkommittén hade först avsett att priset bara skulle gå till herrarna, Henri och Pierre. Men matematikern Gösta Mittag-Leffler, som är medlem i kommittén, skvallrar om de hemliga planerna för Pierre, som vägrar ta emot priset om inte också Marie får vara med. Den förargliga händelsen tvingar kommittén att även ge priset till Marie.

Det ger i sin tur upphov till kritik. Självaste lord Kelvin angriper makarna Curie, och menar att deras arbete inte alls är så banbrytande som Nobelkommittén påstår. De hade inte bevisat att det fanns några nya, strålande grundämnen, menar han. Debatten blir alltmer infekterad, och franska tidningar angriper Marie Curie för att vara kvinna, polska och troligen judinna.

Efter maken Pierres död ger sig Marie Curie tusan på att bevisa att hon har rätt. Med stor möda lyckas hon renframställa de radioaktiva ämnena, bland annat med hjälp av välvilliga småföretag.

Åtta år senare föreslår Vetenskaps­akademien, med Svante Arrhenius i spetsen, att Marie Curie ska få ytterligare ett Nobelpris 1911. Det är ett sätt att stryka ett streck över det tidigare så pinsamma strulet. Marie får denna gång priset i kemi för sin upptäckt av grundämnena polonium och radium.

Samma år finns en välkänd man med på nomineringslistan för fysikpriset. Albert Einstein har några år tidigare formulerat sin speciella relativitetsteori, en teori som vänder upp och ner på allt som fysikerna tidigare trott. Men Einstein blir kvar på listan, utan att få priset, samtidigt som han fortsätter sitt arbete. Nu med den allmänna relativitetsteorin.

När hans teorier till slut bekräftas av praktiska observationer blir det oundvikligt att ge Einstein fysikpriset. Nobelkommittén har praktiskt taget fattat sitt beslut när kritiken kommer, nu inifrån själva kommittén.

Den hätska stämningen, och den tilltagande paniken i Nobelkommittén, gör att utdelningen av 1921 års fysikpris ställs in. Följden blir en ännu pinsammare situation för kommittén och Nobelprisets rykte hänger på en skör tråd.

En kompromiss snickras snabbt ihop och Albert Einstein får äntligen sitt pris, även om det delas ut ett år i efterskott. Men han får inte priset för sin relativitetsteori, utan för lagen för den fotoelektriska effekten. Lagen visar sambandet mellan energin hos elektroner som slås ut från en belyst metallyta och frekvensen hos ljuset. Läs mer om Einstein på nästa uppslag.


Fotnot: Artikeln är publicerad i ett nummer av Teknikhistoria, ett magasin som görs av Ny Tekniks redaktion. Läs mer och hitta uppgifter om prenumeration här.

Många kända namn bland pristagarna

1901 Wilhelm Röntgen blev den förste nobelpristagaren i fysik för sin upptäckt av röntgenstrålningen.

 

1903 Marie Curie fick Nobelpriset i fysik tillsammans med maken Pierre Curie och Henri Becquerel för forskning kring radioaktivitet.

Priset var först endast avsett för herrarna, men det blev slutligen hela trion som delade priset.

 

1903 Den svenske fysikprofessorn Svante Arrhenius var en av de drivande för att utforma arbetssätt och kriterier för hur Nobelpriset skulle delas ut. Han var ledamot av Nobelkommittén för fysik.

1903 fick han själv som förste svensk Nobelpriset. Han fick kemipriset för sin elektrolytiska dissociationsteori.

 

1911 Efter stridigheterna och, inledningsvis, förbiseendet av Marie Curie 1903 fick hon ensam kemipriset 1911 för upptäckten av grundämnena radium och polonium. Hon var då första kvinna som fick Nobelpriset i kemi.

 

1912 Gustaf Dalén, vd för Aga, fick Nobelpriset för Aga-fyren. Det var precis efter en allvarlig olycka där han blev brännskadad och blind. Han fortsatte trots olyckan att leda företaget.

En stor del av Nobelprispengarna använde han för att skänka till personalen som extra lön samt för att instifta en fond.

 

1921 Relativitetsteorin var för kontroversiell för Nobelkommittén. De fick dock kraftig kritik för att inte Einstein fick priset. Kompromissen blir att 1921 års pris ställs in och delas ut ett år senare. Men han får det inte för relativitetsteorin utan för lagen för den fotoelektriska effekten.

 

1922 Dansken Niels Bohr var en av 1900-talets främsta atomfysiker. 1922 tilldelades han fysikpriset för sina epokgörande insatser, samma år som Einstein tilldelades 1921 års pris.

 

1935 Marie Curies dotter Irène Joliot-Curie och hennes make Frédéric Joliot-Curie fick Nobelpriset i kemi för framställandet av konstgjord radioaktivitet.

 

1938 & 1939 De två vinnarna av Nobelpriset i kemi, tyskarna Richard Kuhn (1938) och Adolf Butenandt (1939), förbjöds av sina regeringar att motta priset. De fick senare en medalj och ett diplom, men inte pengarna.

 

1944 Tysken Otto Hahn fick priset för upptäckten av fission av tunga atomkärnor. Det innebar samtidigt att juryn helt förbisåg Lise Meitner, som av många anses vara först med denna upptäckt.

Anders Wallerius

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Debatt