Utredaren: Skärp kontrollen av elinstallatörerna

I dag har Elbehörighetsutredningen lämnat ifrån sig betänkandet ”Elinstallationer – en ledningsfråga”. Det är svaret på det uppdrag jag fick av regeringen i augusti 2013, och som nu förhoppningsvis ska gå ut på bred remiss.

Uppdraget har innehållit flera delar, men den viktigaste frågan är: Vem ska ha rätt att utföra elektriska installationer?

I Sverige, liksom i de flesta andra länder, är elinstallatör ett så kallat reglerat yrke. Det innebär att det är reglerat i lag eller förordning vem som får utöva yrket och under vilka omständigheter. I Sverige finns ett fyrtiotal reglerade yrken, inom så skilda områden som hälso- och sjukvård, djurens hälso- och sjukvård, brandskydd, trafikutbildning, översättning, bevakning m.fl.

Den svenska regleringen av installatörer går tillbaka till 1920-talet, och det har också varit ett av skälen till att regeringen velat utreda frågan. Sedan dess har användningen av el mångdubblats, antalet apparater och installationer har ökat och den tekniska utvecklingen har varit snabb.

Det har skett viktiga förändringar i vår omvärld, med globalisering och svenskt EU-medlemskap. Företagsstrukturen har ändrats liksom arbetsmarknaden. Mot den bakgrunden finns det uppenbart skäl att fundera på om den nuvarande svenska ordningen möter dagens och framtidens krav.

För att kunna svara på frågan har vi inledningsvis låtit kartlägga hur många som arbetar med elektriska installationer, och i vilka branscher de finns. Enligt Elsäkerhetsverket, som gjort bedömningarna, finns det ca 80 000 personer i Sverige som arbetar med elinstallationer. Av dessa är ungefär 25 000 behöriga, dvs. har fått tillstånd av Elsäkerhetsverket att utföra installationer. Övriga ca 55 000 arbetar som så kallade yrkesmän, under överinseende av en installatör.

Det är alltså många som berörs eller påverkas av de regler som gäller. Men ännu mer påfallande är den spridning som finns mellan olika branscher där elinstallationsarbete sker – från elförsörjning och basindustri till scenbelysning och tillverkning av datorer. Elinstallationsbranschen är långt mycket mer än traditionella installationsföretag, och är stadd i snabb förvandling.

Vi har också sett på förhållandena inom andra reglerade yrken i Sverige, liksom på hur regleringen av elinstallatörer och elinstallationer är utformad i våra nordiska grannländer. Naturligtvis finns det stora skillnader, beroende på föremålet för regleringen, vilken kultur som råder etc. Men allmänt sett kan man – om man vill skapa offentlig kontroll över en viss verksamhet – reglera de yrkesaktiva, företagen eller bådadera. Och då gäller förstås regeln att smakar det, så kostar det. Ett system med stark samhällskontroll blir dyrt.

Så vad är slutsatsen? Har nuvarande system, med behörighet för installatören och arbete under överinseende för yrkesmännen, överlevt sig självt? Är det dags att införa en obligatorisk elektrikerlegitimation för alla som arbetar inom området? Eller har elinstallationsområdet blivit så vidsträckt och svårt att avgränsa att vi ska släppa samhällskontrollen och lägga hela ansvaret på företagen?

Våra slutsatser är att det är för tidigt att skrota systemet med behörig installatör och yrkesman, trots dess aktningsvärda ålder, och trots att det inte i alla delar svarar mot nutidens krav. Det har en flexibel kärna, som medger anpassning till skiftande behov. Däremot behöver det förstärkas eller kompletteras dels när det gäller konsumenternas möjlighet att kontrollera vem som faktiskt utför ett installationsarbete, dels när det gäller Elsäkerhetsverkets möjligheter till effektiv tillsyn.

Vårt förslag innebär därför en varsam men ändå genomgripande reform. Det ska fortfarande ställas krav för att få utföra installationer, och Elsäkerhetsverkets ska precis som i dag kunna medge detta på olika nivåer, för t.ex. högspänning och lågspänning.

I fortsättningen ska elinstallatörer meddelas auktorisation. Däremot ersätts dagens system med överinseende med, krav på att företag som utför elektriska installationer dels ska ha minst en elinstallatör anställd eller fast knuten till företaget, dels ha ett egenkontrollprogram där det säkerställs att installationsarbeten sker på ett säkert sätt.

Den som vill utföra elinstallationer för annans räkning (t.ex. ett installationsföretag) ska dessutom anmäla detta till Elsäkerhetsverket.

Elsäkerheten i Sverige är hög, och vi har bedömt att det inte vore värt pengarna att förändra samhällskontrollen i grunden, med allt vad det skulle kunna innebära: Vidareutbildning, tester och tillstånd för företagen. Men genom våra förslag får konsumenten en starkare ställning genom att det (till skillnad från idag) enkelt går att kontrollera att den som utför ett installationsarbete är anställd i ett företag som har rätt att göra sådant arbete. Och genom anmälningsplikten för företag och kravet på egenkontrollprogram kan Elsäkerhetsverket upprätta ett register, och bedriva en betydligt effektivare tillsyn än idag.

Vi får en modern elsäkerhetslagstiftning och en samhällskontroll som är anpassad till dagens och framtidens behov.

Bo Diczfalusy

Departementsråd, särskild utredare