Margot Wallström: Ställ krav på märkning för kvinnornas skull

Kanske verkar det långsökt – sambandet mellan de mineraler som förekommer i små mängder i till exempel våra mobiler och läsplattor – och ett sådant avskyvärt brott som sexuellt våld?

Men för att förstå skeendet kan man tillämpa regeln ”följ pengarna”.

Sedan 1995 rasar strider framför allt i de östra delarna av Kongo-Kinshasa, och miljoner människor har fått sätta livet till. Användningen av sexuellt våld som vapen, inklusive massvåldtäkter, har skapat rubriker internationellt och uttrycket ”världens våldtäktscentrum” används om regionen.

Liksom i andra krig och konflikter i vår tid är majoriteten av offren civila – kvinnor och barn hamnar i stridslinjen.

Angriparna utgörs av en blandning av ett stort antal väpnade rebellgrupper samt den nationella kongolesiska armén FARDC. De flesta stridande är illa utrustade, illa utbildade, illa ledda och illa betalda. Inte sällan utplaceras också den nationella säkerhetsstyrkans soldater utan någonstans att bo, något att äta eller att leva av. Då följer plundring av lokalbefolkningen och ofta våldtäkter …

Dessa odisciplinerade grupper finansierar sin verksamhet och sina vapenköp med inkomster från gruvorna där fattiga människor arbetar för låga löner under närmast slavlika förhållanden. Kontrollen över gruvorna – och därmed inkomsterna – skiftar händer efter lokala strider. Men branschen är lukrativ, eftersom så många av de sällsynta mineraler vi behöver för vår elektronik finns i just denna del av världen. I första hand handlar det om tenn, tungsten, wolfram och guld.

För fyra år sedan antog USA en ny lag som reglerar importen av konfliktmineraler. Den så kallade Dodd-Frank-lagen föregicks av mycket väsen från industrin som varnade för att den skulle innebära dyra administrativa pålagor för företagen och att man tar jobben från fattiga gruvarbetare.

Men farhågorna kom på skam och FN:s expertgrupp för Kongo-Kinshasa har uttalat sig positivt om effekterna av regleringen. Den har haft en ”massiv och välkommen inverkan” och kraven på gruvföretagen att visa ”vederbörlig aktsamhet” är effektiva. Företagen kan ställa frågor, spåra upp och leta efter alternativ till mineraler från konfliktområden. Gruvföretagen har inte behövt överge regionen, och deras rapporteringskostnader överstiger sällan 0,05 procent av omsättningen.

Stora företag som exempelvis Intel har lovat att öppet redovisa sina metoder för att utesluta konfliktmineraler från sina leverantörskedjor. Det här går att genomföra också i EU – till exempel efter den modell som redan tillämpas för handel med timmer.

Men det har tagit lång tid för den europeiska unionen att värka fram ett förslag. Och när det nyligen presenterades visade det sig vara ett helt frivilligt system som dessutom bara omfattar råvaror.

Det är oroande att det nya EU-förslaget är så kravlöst och helt utan kontroll av efterlevnaden. Det leder till att de företag som visar ansvar blir exponerade och offentligt granskade, medan de kommersiella aktörer som inte bryr sig om mänskliga rättigheter kan fortsätta sin verksamhet helt ostört. Samma rapporteringskrav och standard ska givetvis gälla för alla företag så att spelplanen blir rättvis.

EU-förslaget kan förstärkas genom att:

• anpassa det till den amerikanska lagstiftningen med dess rapporteringskrav.
• bygga förslaget på en kombination av OECD-riktlinjer för vederbörlig aktsamhet och insyn, samt regler för produktansvar liknande EU:s regler för exempelvis timmer.
• se till att mineraler och produkter som bryter mot lagstiftningen i export- och tillverkar­länder inte kan komma in i EU.
• handelsregler och regler för offentlig upphandling skulle kunna innehålla skrivningar om konfliktmineraler, och för konsumenter skulle en märkning förstås öka medvetenheten och under­lätta aktiva val.

I övrigt kan EU stötta länder som Kongo-Kinshasa med teknisk expertis för att bygga upp deras kapacitet att bedriva legal handel med mineraler.

Handelsminister Ewa Björling är osynlig i debatten om konflikt­mineraler, och Sverige har över huvud taget inte drivit dessa frågor i EU. Ointresset går tvärs emot det genuina engagemang jag har mött hos så många svenskar.

De mikroskopiska mängder metaller vi bär med oss i telefoner och läsplattor i väskan får mycket stora och helt oacceptabla konsekvenser för människor i Kongo-Kinshasa. Ett minimikrav är att få insyn i hur materialet till vår elektronik produceras. Sverige kan och bör ställa sig i spetsen för kampen för mänskliga rättigheter, inklusive att få stopp på sexuellt våld.

Margot Wallström ordförande Lunds universitet och FN:s fd särskilda representant mot konfliktrelaterat sexuellt våld