”Jas-exporten väcker frågor”

I november 2011 gav den schweiziska regeringen en signal om att köpa 22 stycken Jas-plan från Sverige till en kostnad av cirka 22 miljarder kronor. Ett generöst motköpsavtal motsvarande 100 procent av kostnaden anses av många ha varit tungan på vågen som avgjorde till Jas Gripens fördel.

Den schweiziska regeringens viljeförklaring om att köpa Jas Gripen från Saab och Sverige har, som vanligt när det gäller vapenaffärer, dragit igång en diskussion om allt har gått rätt till. En kommission har tillsatts som har till uppgift att utreda om schweiziska regeringen har följt gängse regler för upphandling. Bara själva misstanken om att allt inte har gått rätt till borde få regeringarna i Schweiz och Sverige att vara mycket försiktiga. Den svenska exportsatsningen av Jas Gripen är kantad av skandaler och rykten om mutor och kommissioner till mellanhänder.

I Schweiz har dessutom två rapporter nyligen läckt ut som underkänner Gripenaffären. Rapporten hävdar att Jas Gripen inte möter den förväntade miniminivån för duglighet.

Den schweiziska Försvarsministern påstod först att han inte hade läst rapporten - vilket föranledde ett ramaskri i Schweiz – något han sedan tog tillbaka. Försvarsministern gick senare ut och sa att han var beredd att överväga andra alternativ än Jas Gripen.

Ordföranden för kommissionen som utreder Gripenaffären, högerpolitikern Thomas Hurter, har också uttryckt skepsis till affären. Enligt honom kan man inte utvärdera en prototyp som schweiziska piloter inte kunnat testflyga. Till saken hör också att både det Socialdemokratiska partiet i Schweiz och De Gröna kräver att förhandlingarna med Saab fryses. Allt detta har gjort att det är mycket osäkert om parlamentet i Schweiz kommer att rösta igenom försvarspaketet i höst. Till detta kommer också en folkomröstning i frågan.

Från svensk sida är Jas-projektet helt och hållet avhängigt om Schweiz köper planet eller inte. Riksdagen har fattat beslut utifrån ett mycket undermåligt underlag om att skaffa tio Jas Gripen av E/F-version om Brasilien eller annat land väljer att köpa planet.

I mångt och mycket har vi haft en anskaffningsprocess som är helt exportstyrd. Ett nytt svenskt stridsflygplan är inte i första hand styrt utifrån svenska operativa behov och krav, utan av Saabs exportverksamhet. Allt detta visar att det inte är främst försvarspolitiska argument som väger tyngst utan mer industripolitisk hänsyn.

Man kan också diskutera om en exportstyrd anskaffningsprocess är lämplig för ett industriprojekt som i kronor räknat måste anses som vår generations största industrisatsning – alla kategorier.

Enligt uppgifter i medierna verkar de stora stridsflygplansaffärerna gått Saab och Sverige förbi. Indien och Brasilien, båda stora länder med inhemsk flygindustri, verkar välja franska stridsflygplanet Rafale. Enligt tidningen Ny Teknik (8 september 2009) så var det risken för ett amerikanskt exportförbud på grund av den stora mängd amerikansk teknik och motor som spolierade Jas chanser i Brasilien till förmån för det helfranska Rafale.

Ett annat exempel är uppgifterna från Wikileaks som Aftonbladet tidigare har skrivit om (AB 2010-12-03). Enligt Wikileaksdokumenten skulle USAs tidigare ambassadör Michael Woods aktivt ha arbetat för att förhala processen med E/Fs nya amerikanska radar, AESA. Vilket kan ha spelat en roll när Saab förlorade Norge-affären på ca 55 miljarder kronor.

Stämmer dessa uppgifter borde svenska riksdagsledamöter och skattebetalare dra öronen åt sig. Det betyder att varje flygplansaffär först måste få ett godkännande av USA:s regering. Inte nog med att planet först konkurrerar med flera amerikanska flygplan, den amerikanska regeringen har sedan vetorätt och kan ge signaler till köparen att de inte får använda sig av tekniken som finns i flygplanet. Jas Gripens attraktionskraft på exportmarknaden måste således anses vara kraftigt vingklippt.

Som boende i Trollhättan har jag i färskt minne hur ett amerikanskt företag (dock ej regering) som äger rättigheterna till tekniken obstruerat försäljningen av Saabs personbilar till köpare som anses konkurrera med det amerikanska företaget på den kinesiska marknaden. Såsom utvecklingen av Saab-affären visat sig är det inte en helt optimal situation att förlita sig på utländsk spetsteknik om ambitionen är att lyckas på exportmarknaden. Jag tillstår att nämnda exempel inte är helt jämförbara, men resultatet riskerar att bli detsamma. Arbetstillfällen står ytterst på spel och frågan är hur sunt det är att satsa skattemedel på att tillverka krigsmateriel som dessutom är omöjligt att sälja på exportmarknaden.

Försvarsindustrin skiljer sig från andra branscher genom att den lever i symbios med staten. Oräkneliga skattemiljarder plöjs ner i försvarsmaterielprojekt utan någon ordentlig kontroll. Detta får till följd att försvarsindustrin gynnas på bekostnad av försvarets övriga behov. Till saken hör att Försvaret har varit underfinansierat i många år samtidigt som vi diskuterar att köpa ett nytt stridsflygplan som kommer att innebära att vi tvingas till tuffa prioriteringar inom andra områden. Vilka prioriteringar det handlar om säger varken Försvarsministern Sten Tolgfors eller Överbefälhavaren (ÖB) Sverker Göransson. Frågan är vad som regeringen tycker är viktigast; Försvarsindustripolitik eller försvarspolitik?

Den första mars ska ÖB lämna besked till regeringen om han ska rekommendera att gå vidare med Jas Gripen E/F och inköp av den amerikanska motorn eller om vi ska välja något annat alternativ, som exempelvis att fortsätta med den befintliga plattformen och välja förmågelyft i form av ny radar, moderniserad motor, nya sensorer samt en adekvat beväpning etc. Till saken hör också att det skulle vara en enorm kapitalförstöring om JAS C/D gick till skroten eftersom motorn endast har verkat 17 procent av sin livslängd.

Det är inte ett särskilt vågat påstående att Gripen-systemet har slukat en oproportionerligt stor del av försvarsanslagen. Vi har ett modernt flygplan men inte tillräckligt med pengar för att kunna låta våra piloter få tillräckligt med flygtid eller ha modern och tillräcklig beväpning. Då ett flygvapen är ett system av system, förordar jag att Försvarsmakten istället för att satsa på ett nytt stridsflygplan istället ser till att grundligt utreda hela luftförsvaret – och se till att förutom att nämnda brister åtgärdas – även prioritera stridsledning, baseringsmöjligheter och luftvärn.

Vad man än anser i frågan om vår generations största industriprojekt så uppmanar vi regeringen och försvarsminister Sten Tolgfors att ge försvarsberedningen i uppdrag att utreda Jas Gripens framtid.

En anskaffning av ett nytt dyrt stridsflygplan sker på bekostnad av hela den svenska försvarsförmågan. Med ett nytt stridsflygplan utan fungerande stödfunktioner och beväpning är risken stor att Jas Gripen E/F kan bli Sveriges motsvarighet till den franska mellankrigstidens Maginotlinje.

Peter Rådberg (MP)
Riksdagsledamot, Försvarspolitisk talesperson, Miljöpartiet de gröna