”Glesbygden behöver obruten mobiltäckning – den digitala klyftan måste mätas”

Tillgång till digital infrastruktur är i grunden en rättvisefråga. Regeringens uttalade vision är att Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter.

Samtidigt ökar de digitala klyftorna, i synnerhet mellan stad och landsbygd. Störst tillväxt och teknisk innovation sker i städerna medan framtidstron hos människor på landsbygden, förväntan att ta del av infrastruktur, arbetstillfällen och teknikutveckling, är låg.

Sedan 2016 innehåller regeringens bredbandsstrategi ett mål för inkluderande mobiltäckning: År 2023 ska hela Sverige ha tillgång till stabila mobila tjänster av god kvalitet, men målet gäller bara för platser där människor, företag och saker normalt befinner sig, exempelvis kring fritidshus, i friluftsområden och längs vägar och räls.

Bidrar det här målet till minskade digitala klyftor när det inte täcker platser som ligger utanför den ganska snäva definitionen? Platser där det behövs obruten mobil datatäckning för att en verklig digitalisering och automatisering av hela landet ska kunna ske.

I dag pågår exempelvis utvecklingsprojekt med drönarbaserade transporter av livsnödvändiga varor och läkemedel i glesbygd. Dessa transporter fungerar inte om kontakten bryts bara för att de flyger över en plats där inte människor normalt befinner sig.

Målet tar inte till fullo vara på digitaliseringens möjligheter för näringar i glesbygd, inte minst besöksnäringen. Möjliga framtida värdeökningar som finns på landsbygden bortom människors rörelsemönster i dag kommer heller inte att frigöras.

Definitionen av god mobiltäckning är dessutom otydlig och svår att kvantifiera.

För att besvara frågan om bredbandsstrategins mål är tillräckliga behöver vi ett mått som mäter den digitala klyftans storlek, det vill säga hur stor ojämlikheten faktiskt är. Först när den kan mätas kan den motverkas för att åstadkomma full digital inkludering.

Inom nationalekonomin finns sedan länge ett väletablerat mått, ginikoefficienten, för att mäta ojämlikheter i fördelningen av kapital eller inkomst i ett land.

Nu finns även en mobiltäckningens ginikoefficient, ett "Cellular Coverage Inequality"-index (CCI), som visar hur mobiltäckningen i ett land är fördelad mellan stad och landsbygd – ett index som vi har utvecklat vid Luleå tekniska universitet.

Del av Sveriges ytteckning i procent.

Är värdet på indexet nära ett är klyftan störst och mobiltäckningen har systematiskt utgått utifrån tätorterna: urbana platser har fått täckning först.

Är indexvärdet noll har mobiltäckning byggts ut jämnt fördelat i landet och det finns ingen klyfta. Ingen yta har då mer eller mindre täckning än andra.

CCI:n mäter på så sätt den digitala klyftans storlek och kan användas för att visa förändringar över tid eller jämföra mellan länder. För att få en helhetsbild av ett lands mobiltäckning behöver CCI visas tillsammans med den procentuella yttäckningen.

Figuren visar Sveriges täckningskarta år 2019 med årets CCI index samt utvecklingen för åren 2013-2019. Den önskvärda utvecklingen är en förflyttning över tid mot hög procentuell yttäckning och ett lågt CCI-index.

CCI kan bli ett slagkraftigt styrmedel för att minska de digitala klyftorna. Indexet kan användas som hjälpmedel för att sätta upp mål för nästa bredbandsstrategi och därmed se till att resurser styrs i rätt riktning, en riktning där politiska åtgärder och tekniska lösningar gagnar landsbygden mer och tidigare än städerna.

För det är först när glesbygden får en likvärdig tillgång till det digitala som Sverige kan bli bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter.

Jaap van de Beek, professor i signalbehandling, Luleå tekniska universitet