”Enda chansen är att stoppa utvinningen av kol, olja och gas”

Det måste gå oerhört snabbt om vi ska ha en chans att klara 1,5-gradersmålet. Egna uppoffringar och länders tafatta regleringar går på tok för långsamt, eller fungerar inte alls. Var och en tenderar att rationalisera bort sin egen lilla inverkan – det är alltid någon annan som ska förändra sig.

IPCC:s senaste specialrapport, SR15, visar de enorma utmaningar vårt samhälle står inför. Vi människor släpper ut drygt 40 miljarder ton koldioxid varje år, och takten ökar trots att den måste minska radikalt. Möjligen går det att släppa ut ytterligare ca 500 miljarder ton om vi ska klara 1,5-gradersmålet, och då tar vi ändå en betydande risk för dramatiska konsekvenser. Utvinning av kol, gas och olja måste på kort tid upphöra nästan helt, liksom avskogning och andra utsläpp, som metan från köttproduktion.

Vi vet hur snabbt utfasningen behöver gå, men det vore välgörande och rimligt om det kunde bekräftas genom ett internationellt avtal som specificerar en risknivå och en utfasningskurva. Det svåra borde inte vara detta, utan nästa steg, att komma överens om vem som ska få använda den återstående utsläppsbudgeten.

Hittills har de flesta ansträngningar gått ut på att minska utsläpp och förbrukning, det vill säga efterfrågan på fossila produkter, genom vädjanden, restriktioner och ekonomiska styrmedel. Men så länge det finns många producenter med liten marginalkostnad, kommer utbudet att finna sin marknad, om inte på annat sätt, så genom sänkt pris. Så utsläppen fortsätter att öka.

Det finns fler skäl till varför man i stället borde fokusera på själva utvinningen, och radikalt begränsa utbudet av fossila produkter.

■ För det första är producenterna färre än konsumenterna, vare sig man ser till individer, företag eller nationer.

■ För det andra är påverkan på utbudet snabbare, definitivare och mer lättförståelig.

■ För det tredje ger minskad tillgång en stark, tydlig och förutsägbar drivkraft för de politiska och ekonomiska systemtransformationer, teknikskiften och beteendeförändringar som är absolut nödvändiga.

Inför utvinningsrätter, gör rätten att utvinna en given mängd kol i form av fossila produkter till ett instrument som kan köpas och säljas. Helst skulle man årligen auktionera ut rätterna och använda pengarna till klimatomställning, särskilt i resurssvaga ekonomier. Ett mer framkomligt sätt skulle kunna vara att dela ut dem till alla länder i proportion till folkmängden.

Länderna kan använda rätterna för utvinning, ge dem till länder som de vill köpa olja eller gas från eller sälja dem på en öppen marknad. Det blir naturligtvis bekymmersamt för USA, Västeuropa och andra högkonsumerande ekonomier, men allt har ett pris och betalar man tillräckligt, kommer någon att vilja sälja rättigheter.

Det finns också andra sätt att tjäna in utvinningsrätter. Man kan tänka sig att de som återför kol till jorden, till exempel genom beskogning eller koldioxidinfångning och -lagring, kan få rätter som de kan använda eller sälja.

Till detta system behövs förstås mekanismer för att hindra monopol, spekulation och andra avarter. Det behövs också ett omfattande stöd till omställning i länder med svag ekonomi eller dåliga förutsättningar. Men det gäller ju oavsett regleringssystem om vi ska kunna ställa om utan stora kriser, flyktingströmmar och social oro.

För att fungera så måste systemet vara globalt heltäckande, något man inte lyckats med när det gäller utsläppsrätter. Så varför skulle det vara möjligt med utvinningsrätter? Kina har en hel del att vinna, bland annat genom sin starka ställning på solcellsmarknaden. Oljeländerna, inklusive Ryssland, kan kanske acceptera genom att deras inkomster ändå kan hållas uppe ett bra tag. Med minskat utbud kommer priserna att stiga betydligt. Men EU:s och USA:s medverkan är ett måste, och då lär det inte minst behövas en ny amerikansk president.

Konstruktionen bygger på att de flesta köparländer förbinder sig att inte köpa kol, olja eller gas från länder som producerar utan utvinningsrättigheter. I förlängningen måste det bli mycket kännbara sanktioner mot de länder som kringgår systemet, vare sig de är köpare eller säljare.

Till avgörande del handlar klimatförhandlingar om huruvida vi ska förlita oss på vetenskap och kunskap. Ett fungerande system enligt vad som skisseras ovan blir inte heller lätt att införa. Men kanske vore det, till skillnad från frivilliga utsläppsbegränsningar, möjligt. Vilka alternativ finns, om det ska gå snabbt?

Richard Berglund

Forskare inom organisationsutveckling och förändringsledning, RISE, Research Institutes of Sweden.