Populärteknik

Drömmen om att kunna slippa köttet

Filmen Ghost in the Shell väcker på nytt tanken på att ladda upp våra medvetanden i maskiner. En dröm om att bli odödliga änglar som slipper alla problem som följer med kroppen.

Publicerad

I science fiction finns det en handfull standardscenarier: onda robotar hotar mänskligheten, helylle-person får superförmågor och räddar mänskligheten, katastrof har gjort att allt har gått åt helvete för mänskligheten och så vidare.

En av de intressantaste är drömmen om att låta medvetandet lämna kroppen och helt gå upp i en dator, kanske i ett galaxomspännande internet, eller att flytta över sitt jag till en attraktiv robot.

Det är en önskan att i ett slag uppnå både odödlighet och gränslöshet. Att kunna skicka medvetandet med ljusets hastighet till andra planeter eller solsystem, att aldrig mer behöva känna hur ett blodsockerfall får en att tappa koncentrationen under ett möte.

På många sätt är tanken en logisk konsekvens av den kristna och europeiska traditionen att skilja på kropp och själ. Om alla kroppar är automater, som René Descartes föreställde sig, då blir det ju både självklart och logiskt att medvetandet måste kunna flyttas mellan sådana maskiner. Idén om medvetandet som kan lämna kroppen väcker dessutom en hel mängd andra religiösa bilder. Mässande schamaner som faller i trans, nunnor på knä försjunka i bön, djup meditation, transcendens.

Läs mer:

Varianten med en dator som mottagare har skildrats i böcker och filmer sen mitten på förra århundradet, i tjogtals olika varianter. Precis som andra berättelser i science fiction så finns det också en liten möjlighet att det skulle kunna bli verklighet.

– Filosofiskt sett är det ju en väldigt spännande fråga, eftersom det handlar om vad relationen är mellan vårt medvetande och hjärnan. Och ifall det skulle gå att göra om till beräkningar. Här har folk väldigt olika uppfattningar. Det finns vissa som menar att det här är en helt befängd idé – per definition omöjligt. Medan andra menar att det är helt självklart att det måste gå, säger Anders Sandberg.

Han är forskare vid universitetet i Oxford, på deras institut som undersöker mänsklighetens framtid. Han är också en flitig debattör när det gäller alla de olika sätt som mänskligheten kan förändras i framtiden och har undersökt möjligheten att ladda upp medvetanden i maskiner ur en mängd olika perspektiv. För knappt tio år sen skrev han en färdplan för vad som skulle behövas för att lyckas.

– Jag har alltid varit intresserad av science fiction och av att göra det verkligt. Jag är intresserad av att ta tankeexperiment på väldigt mycket allvar och försöka räkna igenom alla detaljerna, säger han.

Det är inte bara odödligheten som lockar. Bland dem som drömmer om att ladda upp sig själva finns också en önskan om att slippa kroppen. Att inte behöva bli hungrig, trött, kåt, panikslagen eller känna smärtan av att slå stortån i en tröskel. Ett förakt mot det svaga köttet och i stället låta intellektet få fritt spelrum.

– Det finns en koppling till gnosticismen som menar att materien är dålig, att vi borde återvända till den rena anden, säger Anders Sandberg. Det är en gammal tanke om att allt köttsligt är syndigt, men att vi alla har inom oss ett glimmer av gudomlighet. Om vi bara kunde bli fria från den besvärande och smutsiga kroppen, bli rena, så skulle vi hamna i himlen. En dröm om att bli änglar: mäktiga, eviga och oföränderliga – men också kroppslösa, könlösa och fria från banala känslor.

– Den största missuppfattningen kring uppladdning är just den tanken. När man väl börjar skrapa på det så inser man att vi inte kan separera känslor från tänkande, och att vi behöver våra kroppar för att fungera, säger Anders Sandberg.

Det finns gott om forskning som visar att känslor och tankar är två sidor av samma mynt. Anders Sandberg tror också att en uppladdad människa kommer att behöva en virtuell simulerad kropp för att över huvud taget fungera.

– Man behöver en kroppsmodell för att inte bli totalt tokig i den virtuella världen. Ju mer man börjar tänka på det, desto tydligare blir det att man ständigt kommer att pilla med modellen. Man kommer att gå omkring med virtuell hypokondri och kolla att ens virusinställningar fungerar. Man kommer att ändra och optimera.

– Innan man vet ordet av är man lika kroppsfixerad som den värsta bodybuildern, även om kroppen är mjukvara, säger han. Hur skulle det påverka oss att inte längre andas? Hur lugnar man ned sig om man inte kan ta ett djupt andetag? Eller kommer vi att programmera in andning och puls, sväljande, snor och slem för att vi ska klara av att leva i en virtuell värld? Måste vi då också lägga in upplevelsen av hur halsen snör ihop sig när man är rädd, hur pulsen stiger när man är upphetsad eller hur näsan rinner när man gråter?

Vissa saker måste antagligen vara ganska lika de fysiska kroppar vi har i dag. Våra syncentra är anpassade för att hantera information från våra ögon, med deras typiska rörelsemönster och hastighet. Information från en kamera som rörde sig lite för fort, eller med fel sorts ryckighet, skulle kunna göra oss rejält illamående. Det är redan ett problem i många vr-världar. Andra saker kommer kanske att vara lättare att förändra i våra virtuella kroppar. Längder och färger, storlekar och strukturer.

– Jag tror egentligen att vi kan anpassa oss till nästan vilken kropp som helst. Men att byta kroppar kan påverka identiteten. Å andra sidan tror jag också att folk kommer att leka med detta i en uppladdad värld, säger Anders Sandberg.

En uppladdad människa skulle fortfarande vara mänsklig, hon skulle byta hudfärg, dricka virtuell whisky och experimentera med en helt ny uppsättning. Insikten om att man kan spara undan en kopia skulle dessutom leda till mycket mer experimenterande än vad de flesta av oss är beredda att göra med våra förgängliga kroppar. Det vet alla som tryckt på spara-knappen i ett dataspel precis innan helvetet bryter lös.

Vi skulle inte bli rationella änglar eller megalomana demoner. Vi skulle inte kunna vända oss bort från känslor, intryck, sorg, glädje, kärlek, äckel eller lusta bara för att vårt jag hamnade i en maskin. Om ett sådant här försök skulle lyckas så förutsätter det ju också att alla våra kroppsliga sidor också följde med oss. För utan dem skulle vi ju inte vara oss själva.

– Det här är den biten som oftast utelämnas i filosofiska diskussioner, att människor kommer att fortsätta vara människor, säger Anders Sandberg.

Just nu så tror han, och de flesta andra forskare som försöker, att möjligheten att lyckas med uppladdningar är att bygga en så bra simulering av hjärnan som möjligt. Det skulle behövas datorer som är tillräckligt kraftfulla för att hantera all information, men det är antagligen det minsta problemet. Den riktigt stora svårigheten ligger i att vi fortfarande vet ganska lite om hjärnan, både vad den gör och hur den fungerar. Vi känner inte till alla de tusentals olika saker som påverkar oss vid varje givet tillfälle, från nervernas kopplingar till om vi hunnit dricka koppen med morgonkaffe. Men Anders Sandberg är optimistisk.

– Jag tror att det här skulle kunna hända. Men det finns ett antal osäkerheter som skulle kunna innebära att det inte kan göras. Om jag skulle gissa så skulle jag säga att sannolikheten att det är möjligt är ungefär 25 procent, säger han.

Å andra sidan så har forskare ännu inte lyckats skapa en virtuell kopia av en rundmask, än mindre något så komplicerat som en fruktfluga. Trots att rundmasken bara har drygt trehundra neuroner, väl kartlagda, så har man ännu inte lyckats mäta aktiviteten i alla synapserna, informationen som ständigt flödar genom och mellan cellerna.

Det finns massor av olika projekt som i dag försöker kartlägga vår hjärna och rekonstruera den digitalt. Problemet är att även efter att alla nervbanor och synapser är skapade och sammankopplade så återstår ett otroligt svårt arbete där man än så länge bara har skrapat på ytan. Nämligen att förstå all den biokemi som styr hjärnan, från hormoner och neruotransmittorer till maten vi äter och hur många timmars sömn vi fått. Saker som i de flesta fall påverkar många saker samtidigt.

– Det kommer att krävas helt nya metoder för att förstå den skvalpiga biokemin. Att reda ut allt det här och göra en riktigt bra modell kommer att kräva väldigt mycket forskning. Inklusive till exempel hur bakterierna i tarmen påverkar hjärnan och vårt medvetande, säger Anders Sandberg.

Sen skulle det kunna vara så att en av grundtankarna inte stämmer. Att en perfekt simulerad hjärna ändå inte skulle ha tankar, minnen, personlighet och det vi kallar medvetande. Eller att det skulle fungera, men att individen som skapas i datorn inte känner sig som samma människa som lämnade kroppen. Att upplevelsen av identitet inte överlever ett sådant skifte. För att inte tala om det psykologiska trauma som det skulle innebära att plötsligt vakna upp i en dator.

– Det finns en massa psykologiska stressmoment som vi inte har tänkt på. Jag tror vi kommer att bli tvungna att göra experimentet för att ta reda på det. Jag tror aldrig att vi kommer att kunna lösa det med ett vetenskapligt eller filosofiskt resonemang, säger Anders Sandberg.

Trots allt det här så skulle han själv vilja ladda upp sig, om möjligheten fanns.

– Det finns så mycket att göra och undersöka och det finns så lite tid. Men jag vill också utvecklas. Som programvara skulle man kunna göra intressanta saker med hjärnan, säger han.

Prenumerera på Ny Tekniks kostnadsfria nyhetsbrev!