PERSPEKTIV

”Vi är på väg mot vår sista innovation: en artificiell superhjärna”

En artificiell superhjärna kommer att ersätta den mänskliga storhjärnan.

Kollektivt har alla människor bidragit till den storhjärna som så kraftigt accelererat teknikutvecklingen. Nu banar storhjärnan väg för en artificiell superhjärna, skriver Ny Tekniks Peter Ottsjö.

Publicerad Senast uppdaterad

De senaste seklens teknikutveckling beror inte på att vi fick uppgraderade hjärnor. Människors hårdvara kommer fortfarande med ungefär samma prestanda och i samma rosa valnötsutförande som för ett par hundratusen år sedan. 

Så hur har vi kunnat lära oss att tämja elektricitet, uppfinna radio och flygplan, ta oss till månen och bygga datorer på så kort tid? 

För att vi har konstruerat en storhjärna. 

Vi säger sällan storhjärna. Vi säger att vi har byggt ett världsomspännande kommunikationsnät. Vi säger globalisering och tillväxt och konkurrens. Utbildning, vetenskaplig metod och samlad kunskap.

Vad sa Isaac Newton? Han sa att han stod på jättarnas axlar. Tack vare den information som hans förfäder bit för bit anförskaffat kunde han se längre än någon annan före honom gjort. I dag kan några människor observera jordklotet från en rymdstation och alla vi andra serveras högupplösta bilder på fjärran galaxer. 

Jag har den senaste tiden börjat ana att den horisont många ai-forskare ofta målar upp inte existerar.

Undan för undan har allt fler lillhjärnor (oftare kallade människor) anslutit till storhjärnan. Medan den tagit rollen som universalgeniet har lillhjärnorna specialiserat sig. Storhjärnan kan med dagens alla ultranischade lillhjärnor därför snickra ihop både James Webb-teleskop och partikelacceleratorer. 

Men det vi lillhjärnor kollektivt är på väg att göra nu saknar historiska referenspunkter. Det går inte att jämföra med något annat tekniskt skifte. Elden? Hjulet? Tryckpressen? Telegrafen? Ångmaskinen? Förbränningsmotorn? Datorn? Det är kattguld bredvid vår sista uppfinning: syntetisk intelligens. 

Jag har den senaste tiden börjat ana att den horisont många ai-forskare ofta målar upp inte existerar. Först artificiell generell intelligens säger de, och därpå superintelligens. Efter ett drygt halvår med Chat GPT och alla andra ai-avancemang det här galna året tror jag snarare: först smal superintelligens, sedan bred superintelligens. 

Smal superintelligens är redan här och har varit länge. Kalla dagens språkmodeller stokastiska papegojor om du vill, men har du läst allt på webben och kan sammanfatta rubbet på ett ögonblick? Kan du svepa med blicken över en vetenskaplig artikel och plocka russinen ur kakan på två sekunder? Kan du i en handvändning bygga en hemsida bara genom att kika på en ritning på en servett?

Och allt det här är förstås peanuts om man jämför med Deepminds Alphafold som löste proteinveckningsproblemet på ett ögonblick, något som vi människor kämpat med i 70 år. 

Vår storhjärna banar alltså väg för en artificiell superhjärna. 

Den är på alla möjliga sätt väsensskild från storhjärnans förmåga.

Chat GPT, du har ju läst texten så här långt: gör en lista på hur storhjärnan och superhjärnan skiljer sig åt.

Hastighet. Medan storhjärnan, som består av mänskliga nätverk och kunskap, tar tid att samla, bearbeta och dela information, kan superhjärnan göra det i en hastighet som är otänkbar för människor.

Kapacitet. Storhjärnan är begränsad av mänsklig minneskapacitet och kunskapsinhämtning. Superhjärnan, däremot, kan lagra och återkalla nästan obegränsade mängder information.

Uppdateringsförmåga. Superhjärnan kan ständigt uppdateras med ny information, medan storhjärnan är beroende av mänsklig inlärning och utbildning, vilket kan vara en långsam process.

Specialiserad och universell. Superhjärnan kan vara både specialiserad och universell på samma gång.

Tillgänglighet. Storhjärnan kräver mänsklig interaktion och kommunikation för att dela och hämta information. Superhjärnan kan nås omedelbart och överallt.

Skalbarhet. Superhjärnan kan enkelt skalas upp för att hantera större och mer komplexa uppgifter, medan storhjärnan har en övre gräns baserad på mänsklig kapacitet och samarbetsförmåga.”

Undrar du fortfarande varför forskarvärlden är så angelägen om att ha detta verktyg i sin arsenal? Varför storbolagen står i kö för att hamstra gpu-processorer från Nvidia? Varför nationer vill försäkra sig om att inte hamna på efterkälken?

Det är förstås inte bara de finaste universiteten, de största industrierna och de rikaste nationerna som kommer att ha tillgång till superhjärnor. Var och en av oss kommer att ha en egen. Den kommer att vara vår assistent, sekreterare, lärare, personliga tränare, doktor, psykolog, bankrådgivare, kreativa medskapare och ja, den kommer att göra jobbet åt oss förr eller senare.

Det är svindlande. Inte bara att storhjärnan tagit oss ända hit. Utan att de flesta av oss kommer att få se den anlända till sin slutstation. Att de flesta av oss kommer att få se vad som händer sedan. Vad som än händer.