Den första seismografen på månen var ett passivt instrument. Instrumentet registrerade ”månbävningar” – det mätte upp hur seismiska vågor rörde sig genom månen och gav således den första inblicken i månens inre.
Instrumentet bestod av fyra seismometrar som strömfördes av två solpaneler. De fyra seismometrarna, en kortperiodiska och tre långperiodiska, mätte månskalv och meteoritnedslag. Seismografen registrerade mellan 100 och 200 nedslag under sin tre veckor långa livstid.
Under Apollo 12, 14, 15 och 16 placerades mer avancerade seismografer på månen som skickade data till jorden fram till 1977.
De första seismiska mätningarna på månen gjordes vid månlandningen 1969. Buzz Aldrin och Neil Armstrong placerade ett instrument med fyra seismometrar på månens yta som samlade in data under tre veckor.
Sedan dess har flera seismiska mätningar gjorts på jordens naturliga satellit. En fransk forskningsgrupp har använt seismiska data och precisa mätningar av avståndet mellan jorden och månen för att slå fast att månen har en solid inre kärna.
I ett pressmeddelande skriver de att trots att månen skapelse och utveckling fortsatt debatteras råder det inga tvivel om att den precis som jorden har en solid inre och en flytande yttre kärna. Resultaten pekar på en sfärisk inre kärna med en diameter på 500 km, ungefär 15 procent av månens totala storlek.
Fortsatt ovisst vad som hände med månens magnetfält
Den solida inre kärnan verkar bestå av en metall med en densitet liknande den hos järn. Utöver att ge en siffra på storleken hos månens kärna stödjer forskningen också en teori som kan förklara hur järnrika substanser hamnat på månytan.
Forskningen, som publicerats i Nature, beskriver hur månens mantel utvecklats över tid. Manteln ligger mellan månskorpan och den yttre kärnan. Enligt forskningen kan järnrikt material vandrat uppåt genom manteln och producerat vulkanisk sten som således hamnat i månskorpan. Material som stigit upp, men som haft högre densitet än manteln, har sedan sjunkit ner till gränsen mellan manteln och kärnan igen.
Annons
En annan fråga som forskare försöker reda ut är hur det kommer sig att månens magnetiska fält försvunnit. Ursprungligen ska månen haft ett magnetfält hundra gånger starkare än jordens magnetfält i dag. De franska forskarna hoppas att deras studie ska kunna hjälpa till att hitta svaret på hur och varför fältet försvunnit.
Under månlandningen 1969 placerades ett seismiskt instrument på månen.NASA
