Trollkarlen i Belgrad

Den lilla gatan hette tidigare Proletarski Brigada, men liksom så många andra gator med kommunistiskt belastade namn i Belgrad har den döpts om. Numera heter den Ulica Krunska. Nummer 31 är en präktig patriciervilla som byggdes av en jugoslavisk minister under mellankrigstiden. Nu är det museum. En elegant mustaschprydd man i svart paletå, hög hatt och vita handskat stiger ut ur huset och sträcker på sig i solskenet. Han ser ut som en trollkarl, men jag känner omedelbart igen honom från femdinarsedlarna. Det är Nikola Tesla, den store serbiske elektroingenjören. Jag rusar upp för trappan och presenterar mig.

"Angenämt" , säger Tesla. "Från Sverige, hör jag. Hur står det det till med er landsman Jonas Venström nuförtiden?" Jag svarar att herr Venström tyvärr är död sedan länge, och att ABB nu sålt ut allt som har med kraftgenerering att göra. De tänker i framtiden enbart syssla med automation. Tesla fnyser. "Idioter som tror att det går att tjäna pengar utan att producera något konkret. Det är inte allom förunnat att ständigt få nya revolutionerande idéer som går att slå mynt av. Vad ska dom leva på i väntan på nya upptäckter? " "Tja, licenser antar jag. Och allt är väl inte upptäckt ännu ", säger jag. "Nej, men det är svårt att hitta på innovationer om man inte har nån produktion att utgå ifrån. I min ungdom ", fortsätter han, "gnällde alltid elektroingenjörerna om krångel med kommutatorer och kolborstar i elmotorer och generatorer.Tänk om man kunde bygga en motor som saknade dessa källor till irritation. Faktum är att jag själv drömde om att konstruera en sådan motor redan i gymnasiet. Jag berättade för min lärare om att jag tänkte skapa ett roterande magnetiskt fält ur statiska elektromagneter, men han bara skrattade hånfullt och sa att det var omöjligt. Folk som var klyftigare än jag hade redan försökt, sa han. Men jag satte honom på plats." "Ni kom alltså på lösningen?" frågar jag. "Hur lyckades ni med det?" "Det var en vacker vårdag 1882. Jag var 26 år gammal, och hade just fått jobb i Budapest med att installera en ny telefoncentral. Jag hade varit deprimerad och överansträngd en tid, för redan då kunde jag inte hålla igen på arbetet. Men sedan hade jag blivit så där sprudlande pigg som man bara blir när man har tillfrisknat efter en svår sjukdom. I solnedgången promenerade jag tillsammans med en god vän genom stadsparken i Budapest. Vi talade om poesi, och jag minns att jag citerade Göthes Faust: Oh, daß kein Flügel mich von Boden hebt, ihr nach und immer nach zu streben. Ack om ändå några vingar kunde svinga min själ upp i rymden, tänkte jag, och i samma ögonblick kom lösningen på problemet för mig som en blixt från klar himmel. Med två växelströmfaser, inbördes förskjutna 90°, kunde jag få det resulterande fältet från fyra statiska elektromagneter att rotera! Jag tog en träpinne och skissade snabbt upp principen i sanden. Och kan du tänka dig att min kompanjon omedelbart begrep vad jag menade.  Men sedan skulle det ta sex år innan jag fick tillfälle att demonstrera min uppfinning för världen. det var i ett bejublat anförande för American Institute for Electrical Engineers." "Men det blev ju aldrig något av ert tvåfassystem. Det konkurrerades ju omedelbart ut av trefassystemet. " "Jo, i och för sig , svarar han. Trefassystemet, som Jonas Venström på Asea och Dobrowolsky på AEG i Berlin utvecklade oberoende av varandra, visade sig snart vara överlägset mitt system. Men ", och här hötter han med fingret mot mig, "att förbättra något som redan finns är inte särskilt svårt. Det besvärliga är att skapa något fullständigt nytt. Utan min grundläggande upptäckt hade varken Venström eller Dobrowolsky kommit på saken." Han gäspar och tittar på klockan. "Dags att krypa till kojs igen" , säger han och nickar åt mig innan han försvinner in genom dörren till museet. Jag följer efter, men han är spårlöst försvunnen. Kanske har han redan hunnit krypa in i den blanka sfäriska mässingsurnan som är placerad på en piedestal i museets innersta rum. På golvet nedanför ligger en bukett friska blommor.