Ingenjör Nobiles luftfärd

2009-12-08 23:00  

Våren 1928 havererade luftskeppet Italia mot drivisen nordost om Svalbard. Under mer än en månad pågick världens dittills största räddningsaktion, vilken kom att kosta 17 personer livet. Nu ställs Italias nödradiosändare ut på Tekniska museet i Stockholm.

Det är gryning den 24 maj 1928, och vi befinner oss i manövergondolen på luftskeppet Italia. Vi är på väg mot Kungsfjorden på nordvästra Svalbard efter att seglat över Nordpolen och släppt ner en italiensk flagga och ett kors välsignat av påven.

Under natten har vi mött kraftig motvind och tjocka, vilken fått befälhavaren, Umberto Nobile, att beordra stigning till 1 000 meter. Men nu blir isbildningen allt värre. Vi känner hur skeppet sjunker, trots att rorsmannen ger ökat höjdroder. Han kämpar med reglagen, och svär plötsligt till.

”Porca putana! Hon lyder inte längre. Rodret har frusit fast, och vi tappar gas i aktern.”

Några matroser beväpnade med ishackor ger sig iväg akterut för att försöka avhjälpa problemet. Men det är för sent. Skeppet kan inte längre balanseras, och aktern sjunker allt mer. Italia tappar obevekligt höjd. Klockan är 10:30 när Italia slår i packisen med akterskeppet först. Manövergondolen krossas som ett äggskal, och last och manskap kastas huller om buller ut på isen bland spillrorna.

När nu skeppet har blivit av med sin last får det åter lyftkraft. Maktlösa ser vi hur det stora skrovet sakta höjer sig. Så försvinner det för alltid i snögloppet. Sex man finns fortfarande ombord i dess inre.

Umberto Nobile var italiensk ingenjör och en av världens ledande luftskeppskonstruktörer. Två år tidigare hade han deltagit i den norske polarveteranen Roald Amundsens nordpolsexpedition. Med det av Nobile konstruerade luftskeppet Norge hade man flugit från Svalbard över polen ända till Alaska. Det hade varit en lysande bedrift, som väckt uppmärksamhet och beundran i hela världen. Mussolini hade blivit förtjust, och på stående fot utnämnt Nobile till flyggeneral.

Men Nobile tyckte att Amundsen hade tagit för sig alltför mycket av äran för bedriften, och de två herrarna kom på kant med varandra. Nobile ville ha revansch. Han lät snabbt bygga ett nytt luftskepp och utrusta en egen polarexpedition.

Den 15 april satte luftskeppet Italia kurs norrut från Milano med tjugo mans besättning. Däribland en svensk, meteorologen Finn Malmgren från Uppsala universitet. Dessutom hade man med Nobiles hund Titina.

När man den 3 maj passerade Stockholm, tog man en extra sväng över Dalstigen i Äppelviken i Bromma. Där bodde nämligen Finn Malmgrens mamma.

En man dog i kraschen mot isen. Nobile och en annan italienare bröt benen. Finn Malmgren skadade axeln. Men trots allt hade man haft en väldig tur. Utspritt på isen låg större delen av skeppets proviant och utrustning.

Bensindunkar, konserver, tält, ja till och med radio och batterier kunde bärgas. Men trots att man fick i gång radion och sände nödsignaler till basen fick man inget svar.

På det italienska basskeppet ”Cittá di Milano” i Kungsfjorden på Svalbard hade man emellertid vid det här laget insett att Italia måste ha havererat. Två flygplan flögs upp från Rom, men italienarna tackade av prestigeskäl nej till internationell hjälp.

Detta hindrade emellertid inte att det utrustades privata räddningsexpeditioner. Det låg nämligen en hel del försäkringspengar i potten. Bara Nobile var värd 75 000 svenska kronor.

Två norska slädhundsgrupper gav sig iväg för att leta längs Svalbards kust. En rysk isbrytare stävade västerut. En svensk räddningsstyrka med tre plan anlände. Roald Amundsen hyrde en fransk flygbåt, och begav sig från Tromsö mot Svalbard med fem mans besättning. Men planet kom aldrig fram, och norrmännen fick koncentrera sig på att leta efter honom. Han hittades aldrig.

Bristen på ordentlig planering gjorde att de olika räddningsgrupperna snart tvingades tillbringa större delen av sin tid med att undsätta varandra. Till slut letade alla efter alla.

Tiden gick i Nobiles läger ute på packisen. Malmgren och två italienare gav sig iväg till fots för att försöka ta sig till fastlandet för att hämta hjälp. Malmgren, den ende med polarerfarenhet, dog efter en vecka på isen. Italienarna undsattes till sist av en rysk isbrytare en månad senare.

En dryg vecka efter haveriet uppfattades Nobilegruppens nödsignaler av en rysk radioamatör i Archangelsk vid namn Nikolai Schmidt. Han larmade myndigheterna i Moskva, som vidarebefordrade meddelandet till italienarna via sovjetiska ambassaden i Rom. Efter ytterligare en vecka fick de nödställda äntligen radiokontakt med basskeppet.

Det visade sig senare att ingen på Cittá di Milano hade lyssnat under de uppgjorda tiderna.

När man nu visste att man letat för långt västerut tog räddningsarbetet bättre fart. En italiensk flygbåt kunde med radions hjälp lokalisera de nödställda. Piloten, Umberto Maddalena, kunde inte landa på isen, men han kunde kasta ner mat och utrustning.

En svensk flygare vid namn Einar Lundborg lyckades på midsommaraftonen landa sin skidförsedda Fokker på ett isflak. Nobile och hans hund Titina togs ombord och flögs i triumf till Kungsfjorden. Men när Lundborg kom tillbaka dagen därpå för att hämta fler havererade han själv.

Han räddades i sin tur några dagar senare av en kollega vid namn Schyberg i en Havilland Moth, men därefter ansågs isen för dålig för att man skulle kunna landa. De nödställda fick klara sig själva i ytterligare tre veckor, tills de slutligen plockades upp den 17 juli av den ryska isbrytaren Krassin. Vid det laget var isen på väg att helt brytas upp och vattnet stod ankeldjupt i lägret.

Umberto Nobile, som ytterst bar ansvaret för 17 personers död och till råga på allt blivit räddad före sina kamrater, föll i onåd i fascismens Italien. Inte förrän efter andra världskrigets slut fick han upprättelse. Han blev sedermera parlamentsledamot för kommunistpartiet. Han avled 1978.

Finn Malmgren står staty, i polardräkt och allt, på Börjeplan i Uppsala.

Nobiles nödsändare på ”Italia” visas på Tekniska museet i Stockholm

Under december 2009 och januari 2010 visas den radiosändare som Nobiles polarexpedition medförde ombord på ”Italia”.

 

Läs om radiotelegrafisten Giuseppe Biagi påhttp://www.radiomarconi.com/marconi/biagi1.html

 

När general Umberto Nobile,med sitt luftskepp Italia, styrde mot Nordpolen i maj 1928, så förlitade han sig i sin kommunikation med omvärlden till den trådlösa telegrafin. Den radiotekniska utvecklingen sedan första världskriget hade avancerat snabbt och sålunda hade Italia i sin radioutrustning såväl en långvågsstation som en nödstation för kortvåg. Dessutom medfördes radiopejlutrustning. Långvågsstationen utgjordes av en Marconi RA8 sändare med en effekt av 300 W på våglängder mellan 600-900 m, och en Marconi RA6 mottagare. Som antenn användes en 100 m kopparwire i form av en loopantenn. Nödradions sändare, konstruerad av radiopionjären Giulio Salom (I1MT), utgjordes av en Hartleykopplad oscillator uppbyggd kring Philips TB0410 röret, som kunde ge 5 W ut på frekvenser mellan 30 – 55 m våglängd. Två frekvenser fanns tillgängliga för nödsändaren, 6,7 och 9 MHz. Kortvågsmottagaren bestod av den engelskkonstruerade Burndept MK IV med tre st Mullard S525 rör. Den täckte 12-100 m våglängd med utbytbara spolar. Strömförsörjningen erhölls från batterier, som via omformare och transformator gav nödvändig anod- och glödspänning.

Redan vid uppfärdentill Spetsbergen kunde man i Sverige ha kontakt med luftskeppet via Härnösand Radio ( SAH). Denna kustradiostation sände även ut pejlsignaler till hjälp för Italias navigering. På Spetsbergen utgjorde stabsfartyget Citta di Milano (IGJ) Italias motstation.

Efter Italias korta överflygning av Nordpolen den 24 maj, och sedan dess krasch mot isen den 25 maj nära Nordaustlandet, kom mirakulöst nog såväl kortvågsutrustningen och batterier, tillsammans med Italias telegrafist Giuseppi Biagi och övriga 8 expeditionsmedlemmar i kabinen, att finnas mer eller mindre oskadda i de på isen kvarvarande resterna av Italia. Långvågsutrustningen tillsammans med 6 man kom att för evigt att försvinna med det bortdrivande luftskeppet.

När all radioutrustning ihopsamlats sattes nödstationen i drift. Som antenn utnyttjades en aluminiumstång från Italias kabin som en kvartsvågsantenn. De återfunna batterierna, som hade en driftstid på cirka 60 timmar, var intakta. Biagi startade den 26 maj sina nödanrop på 9 MHz var 55 minut i enlighet med ett tidigare uppgjort schema tillsammans med Citta di Milano (IGJ). Detta fartyg kom dock aldrig att höra Biagis nödsignaler, troligen på grund av den omfattande telegramtrafik till utlandet, som utfördes av fartygets 14 telegrafister (varav 4 st ständigt var i tjänst!).

Biagis val av frekvens grundades sig även på att det på 32 m våglängd fanns en populär station i San Paolo (IDO) nära Rom. När Biagi den 3 juni lyssnade på denna station, kunde han höra att hans signaler hade uppfattats av en rysk lyssnaramatör nära Arkangelsk, Nikolai Schmidt, AS-RA-0 . Denne hade uppfattat morsesignalerna ”SOS Italia Nobile” som utgjorde en del av det nödtelegram som Biagi upprepat skickat ut. Schmidt kunde efter en del lokala hinder få sin sensionella nyhet vidarebefordrad till ryska myndigheter i Moskva, som i sin tur kunde larma de italienska myndigheterna och därigenom även stabsfartyget Citta di Milano, som nu började lyssna efter Italias överlevande grupp. Snart kunde direktkontakt etableras mellan isgruppen och stabsfartyget och radion kom sedan att spela en utomordentlig viktig roll i den fortsatta räddningsaktionen, som omfattade många nationers medverkan däribland svenska flygare. Dessa skulle sedan komma att få en central roll i isgruppens räddning genom nedkastning av förnödigheter, bland annat färska batterier till radion, och räddningen av gruppens ledare, general Nobile.

Den svenska räddningsgruppen medförde förutom ett flertal flygmaskiner, två fartyg, Tanja samt Quest, det senare svenskarnas stabsfartyg. Dessa hade båda radioutrustning ombord med vilka de kunde ha samband med Citta di Milano samt Svalbard Radio, som under hela räddningsoperationen kom att utgöra Svalbards förbindelse med omvärlden. Troligen var Citta di Milano, med sin 10 kW sändare, det enda fartyg, som kunde ha direktförbindelse med omvärlden, bland annat den ryska isbrytaren Krassin, som till slut kom att plocka upp isgruppen och den Fokkermaskin, som den svenske flygaren Einar Lundborg kraschade med under sitt andra räddningsförsök hos isgruppen.

Lufskeppsmasten står ännu i Vadsö

 

På själva Vadsöya utanför staden Vadsö på nordsidan av Varangerfjorden i norska Finnmark står ännu den stålmast där ”Norge” och ”Italia” förtöjde på väg mot polen.

Teckning Kaianders Sempler

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Aktuellt inom

Debatt