100 år sedan det första gaskriget

2015-04-15 06:30  

KAIANDERS. För jämnt hundra år sedan släppte den tyske kemisten Fritz Haber ut stridsgas i stor skala över de franska linjerna.

Det är morgon den 22 april 1915. Dimman lättar över de sönderskjutna fälten vid fronten norr om den lilla staden Ypres nordväst om Paris. Plötsligt ser de franska och algeriska soldaterna i sina skyttevärn hur en ny dimma sakta närmar sig från de tyska linjerna. Inte förrän en blekgrön rök väller ner i skyttegraven förstår soldaterna vad det är frågan om. Men då är det för sent.

Förblindade och med sönderfrätta lungor flyr soldaterna i panik. Så snabbt och förbluffande effektivt var gasanfallet att tyskarna själva inte hann med att utnyttja sitt övertag. Och förresten måste de ju själva vänta på att gasen blåst bort innan de egna trupperna kunde rycka fram.

Gasattacken vid Ypres var bara den första i sitt slag. Snart utbröt en kemisk kapprustning mellan de krigförande sidorna där alltmer bestialiska stridsgaser utvecklades.

På en av gravstenarna på kyrkogården i Basel finns ett namn jag känner igen. Jag pekar ut den för min följeslagare.

”Här vilar den världsberömde kemisten Fritz Haber och hans hustru”, säger jag. ”Det var han som 1913 revolutionerade jordbruket. Han kom nämligen på hur man på ett billigt sätt kunde binda luftkväve till ammoniak och därmed producera konstgödsel. Den kemiska process som går under namnet Haber-Boschmetoden står än idag för bortåt 90 procent av all ammoniaktillverkning. ”

Men min följeslagare ser sur ut och blänger på gravstenen.

”Den där karln är en av världshistoriens största krigsförbrytare”, säger hon ilsket. ”Det var han som under det stora kriget 1914–1918 skapade det första terrorvapnet. Han uppfann gaskriget. Han har hundratusentals människoliv på sitt samvete. Den 22 april 1915 släppte han ut klorgas över västfronten när det blåste mot de franska linjerna. Tusentals soldater förblindades eller dog på fläcken. När han inte tyckte att klorgasen var tillräckligt verksam uppfann han en lång rad nya och allt effektivare stridsgaser. 1916 kom fosgen och i juli 1917 senapsgasen.”

”Hm”, säger jag. ”Men tänk på att han faktiskt revolutionerade jordbruket. Utan konstgödsel skulle det inte blivit något av med den gröna revolutionen och vi skulle knappast ha kunnat producera mat till alla människor i världen. Har du tänkt på hur många människor i utvecklingsländerna som skulle ha dött av undernäring utan honom? Tack vare Norman Borlaug och den gröna revolutionen, med konstgödsel och bekämpningsmedel, kunde hungersnöd avvärjas i Indien och Pakistan på 1950-talet. Och nu ligger Fritz Haber alltså här tillsammans med sin älskade hustru och kan inte göra en fluga förnär.”

Min följeslagare stampar ilsket med foten. ”När hans älskade hustru Clara, som förresten också var kemist, bönföll honom att sluta med stridsgasutvecklingen skrattade han bara hånfullt. Till slut blev hon så förtvivlad över sin makes pervertering av vetenskapen att hon begick självmord. Hon sköt sig våren 1915.”

”Så förfärligt!”

”Ja, inte sant? Och än förfärligare är att din hjälte Fritz redan dagen efter hennes död reste iväg till östfronten för att leda en ny gasattack.”

”Men hur som helst tilldelades han ju Nobelpriset i kemi. Så enbart ond kan han väl inte ha varit?”

”Var inte säker på det. Egentligen var han inte alls ute efter att tillverka konstgödsel, utan hans process för att binda luftkväve till ammoniak hade egentligen som mål att producera nitrat till ammunition och spränggranater för den tyska krigsmakten. Att nitratet också kunde användas i jordbruket var bara en spin-offeffekt. En oväntad extra bonus.

Vid första världskrigets slut trodde han att han skulle åtalas som krigsförbrytare. Han satte i gång med ett projekt för att försöka utvinna guld ur havsvatten, vilket han trodde skulle kunna bidra till att betala de tyska krigsskadestånden. Det blev inget guld, men i stället fick han alltså 1919 ta emot 1918 års Nobelpris i kemi för sin ammoniaksyntes. Dessutom blev han chef för Tysklands mest ärevördiga och anrika forskningsinstitution, Kaiser Wilhelm-institutet i Berlin-Dahlem. Men han fortsatte under hela 1920-talet att laborera med giftgaser. Fast nu kallade han dem bekämpningsmedel mot ohyra. Vet du vad hans mest berömda medel hette?”

”Nej.”

”Zyklon B.”

”Herregud!” säger jag. ”Var det inte det medlet nazisterna använde i gaskamrarna under andra världskriget? Som kostade sex miljoner judar livet?”

”Jo, det var det. Och detta medel uppfanns alltså av den kemist och Nobelpristagare av judisk börd som nu ligger och vilar sig här under våra fötter.”

”Va? Var Haber av judisk börd?”

”Jojomen. Fast han hade konverterat till kristendomen för att lättare kunna göra akademisk karriär i det antisemitiska Tyskland. Faktum är att när nazisterna kom till makten 1933 fick Haber order att omedelbart avskeda all personal med judiskt påbrå som arbetade på Kaiser Wilhelm-institutet. Själv skulle han emellertid få stanna kvar som chef, åtminstone tills vidare. Men då gjorde han det enda kloka i hela sitt liv.”

”Vad då?”

”Han sa upp sig. Sedan flydde han till England. Där fick han jobb på Cavendish-laboratoriet i Cambridge. Fast då hade han blivit sjuklig. I januari 1934 dog han på väg till ett hälsohem i Schweiz.”

”Han slapp i alla fall vara med om Förintelsen”, säger jag.

”Visst”, säger min följeslagare. ”Och en himla tur för honom att han slapp vara med vid Nürnbergrättegångarna. Vet du förresten att Kaiser Wilhelm-institutet har bytt namn? Det heter numera Fritz Haber-institutet. Tyskarna håller målmedvetet på att rentvå hans namn.”

Vi betraktar tysta gravstenen. Jag undrar hur forskare som aldrig skänker en tanke åt vetenskaplig etik eller moral egentligen är skapta.

”Vet du vad jag tycker det värsta av allt är?” frågar min följeslagare.

”Nej.”

”Att han har haft mage att låta lägga sig i samma grav som Clara, en kvinna som envist hävdade att vetenskapen bara skulle användas i goda syften. Inte ens i graven får hon vara i fred för honom.”

Kaianders Sempler

Kommentarer

Välkommen att säga din mening på Ny Teknik.

Principen för våra regler är enkel: visa respekt för de personer vi skriver om och andra läsare som kommenterar artiklarna. Alla kommentarer modereras efter publiceringen av Ny Teknik eller av oss anlitad personal.

  Kommentarer

Dagens viktigaste nyheter

Aktuellt inom

Debatt