Vi söker i rymden – efter oss själva

I sydvästra Kina är ”Himlens öga” precis färdigt och har börjat användas. Det nya teleskopet är det största hittills som har byggts för att fånga upp radiovågor.

Skålen med femhundra meter i diameter ligger i en naturlig sänka mellan bergen. Teleskopen är fortfarande i startskedet, men har redan upptäckt två nya pulsarer.

Men syftet med det gigantiska bygget är också att leta efter signaler från främmande civilisationer, tecken på att vi inte är ensamma i universum.

Samtidigt drar USA ned sin finansiering av just den sortens sökande. Så det är inte omöjligt, kanske till och med ganska troligt, att om det kommer en signal så blir Xi Jinping den första som får reda på det, snarare än Donald Trump.

– Kina är det land som i dag har ambitionerna och viljan att lägga pengar och arbete på detta. Det finns tydliga politiska motiv, precis som under 60-talet och månlandningen. Det finns en prestige i att vara framgångsrik i sådana här områden, säger David Dunér.

Han är professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet. Ett av hans forskningsområden är just hur sökandet efter liv i universum går till, och varför vi sysslar med det.

– Jag är fascinerad av hur vi människor försöker förstå okända ting. Hur vi skapar oss begrepp om världen. Det här är ett av de sista ämnena där vi inte vet gränsen för det möjliga, säger han.

Stjärnorna på himmelen har inte bara tolkats som ett gudomligt tecken på att frälsaren är född. Människor har spekulerat om förekomsten av liv ute i rymden under hela historien. Den australiensiska ursprungsbefolkningen såg stjärnorna som lägereldar på avlägsna platser, och syriern Lukianos skrev på 100-talet efter Kristus en satirisk reseberättelse som innehåller både liv på andra världar och krig mellan olika planeter.

– Man har spekulerat sedan antiken, men i Europa slår det igenom stort på 1600-talet. När Kopernikus kom fram till att jorden inte var unik och när Galileo såg berg och dalar på månen. Den vetenskapliga revolutionen gjorde att man började prata om det med vetenskapliga argument, säger David Dunér.

Sedan dess har människan långsamt puttats ut från skapelsens centrum. Astronomin har visat att vår planet är en bland många, att solen är en ordinär stjärna. Darwin visade att vi är ett djur bland andra. Biologer har haft svårt att hitta någon egenskap som i grunden skiljer oss från övriga arter.

Upptäckten av en annan civilisation skulle vara den sista spiken i kistan. Människan är bara en av många tänkande, medvetna varelser, en ordinär intelligens. Kanske är det just därför som vi inte kan sluta tänka på det, och inte sluta leta.

– Frågan om intelligent liv handlar också om tänkandets evolution. Hur har saker som intelligens, språk, kultur och så vidare uppkommit? Skulle samma processer uppstå på andra ställen? Skulle vi kunna förstå varandra? säger David Dunér.

På sextiotalet kom idén om att lyssna efter andra civilisationer genom att fånga upp radiovågor från rymden, sedan dess har olika teleskop runt jorden försökt leta efter signaler i det ständiga brus som väller in från rymden. När man upptäckte pulsarerna trodde man först att man var någonting på spåren, men det visade sig vara ett naturligt fenomen snarare än en interstellär fyrbåk. Teleskopet i Kina är bara den senaste länken i kedjan.

– Det fanns ett stort hopp när man började med det här, men det har visat sig mycket svårare än vi trodde. Problemet med interstellär kommunikation är inte ett tekniskt eller vetenskapligt problem. Problemet är att upptäcka att det är ett meddelande och dechiffrera det. Där har man varit ganska naiv ganska länge, säger David Dunér.

De flesta som letat har tänkt sig att utomjordingar har samma matematik som vi, att de har gjort samma upptäckter om universum som vi har när det gäller fysik och kemi. Vi har tänkt oss att det är en grund som krävs för att skapa en civilisation.

Så bland signalerna letar man efter primtal eller andra matematiska uttryck. Men problemet är inte kunskapen i sig utan hur man förmedlar den, vilket medium man använder för att överföra den.

– Vårt sätt att tänka och kommunicera är väldigt typiskt för vår art. Det är en produkt av anpassning till vår miljö. Vetenskap och teknik är mänskligt. Det skapas av hjärnor som har en historia, en evolution och en kultur, säger David Dunér.

Man kan tänka sig en civilisation av intelligenta, medvetna myror som försöker hitta tecken på andra intelligenta arter här på jorden. Efter att ha letat igenom en hel skog efter doftmarkeringar i geometriska figurer eller utlagda som primtal drar de slutsatsen att de måste vara ensamma, att ingen annan art har upptäckt matematiken.

– Det smyger sig in kulturella och mänskliga faktorer överallt i det som vi tror är universellt. Ska vi lösa de här problemen så måste vi ha med mer kognitionsvetenskap, semiotik, lingvistik och så vidare. Det är något som inte fanns med för femtio år sedan, säger David Dunér.

Det är egentligen ett intressant tecken på mänsklig hybris, att vi tror att vi skulle kunna känna igen och kanske till och med tolka meddelanden från en annan civilisation när vi inte ens kan prata ordentligt med andra däggdjur.

Det är inte troligt att vi hittar något som är mer likt oss än hundar, delfiner eller schimpanser. Kanske kommer till och med myror, spindlar och bläckfiskar att framstå som begripliga och snacksaliga jämfört med något som har ett helt annat ursprung.

– Den enda anledningen till att vi kan läsa hieroglyferna är för att vi råkade hitta Rosettastenen, och då pratar vi ändå om vår egen art, säger David Dunér.

Men ännu har inga signaler hittats, och det har dykt upp gott om förklaringar om varför. Kanske är det oundvikligt att en civilisation förintar sig själv? Kanske finns de där ute men vill inte ge sig till känna, som rovdjur som lurar i buskarna? Kanske väntar de på att vi ska bli mer harmoniska och sluta kriga innan de kommer hit som frälsare för att dela med sig av sin teknik?

Oavsett vilken världsuppfattning man har är det lätt att placera in frånvaron av utomjordingar i sitt resonemang. Synen på civilisationer på andra planeter, och vårt eventuella möte med dem, verkar hämta inspiration från en av två olika historiska händelser.

Pessimisterna tänker på européernas kolonisation av Amerika: en annan civilisation skulle säkert göra samma sak med oss.

Optimisterna tar inspiration från re-nässansen, som startade när arabiska och grekiska texter spreds i det medeltida Europa: att få se någon annans teknologi och vetenskap skulle kunna leda till ett gigantiskt kliv framåt.

– Det vi föreställer oss om andra världar säger egentligen bara något om oss själva. Om våra föreställningar, rädslor, förhoppningar. Vi är så inneslutna i våra fantasier att vi har otroligt svårt att tänka på något utanför det vi kan. Genom vetenskapshistorien har det gång på gång visat sig att det vi upptäckt låg bortom våra fantasier, säger David Dunér.

Det intressantaste i sökandet efter intelligens i rymden är egentligen de begränsningar som vi har lagt på hur vi letar, vad vi skulle kunna hitta med hjälp av metoderna vi använder.

Vi söker en civilisation. Vi letar efter en art som inte bara är intelligent, men som har valt att utveckla en teknologi, precis som vi. Dessutom måste den vara intresserad av att kommunicera, med sig själv och med oss, precis som vi. Och det måste vara någon som har vänt sina sinnen utåt, mot rymden, för att se om de är ensamma eller inte, precis som vi.

Det vi letar efter är inte det främmande, det annorlunda – utan något som är otroligt likt oss själva.

Om nyfikenheten, upptäckarlustan, kontaktsökandet och strävan utåt är grundläggande, biologiska egenskaper som vi människor har, så är spekulationer om, och sökandet efter, liv på andra planeter en logisk konsekvens.

Kanske är det i själva letandet som vi hittar den spegel vi längtar efter, snarare än i en avlägsen radiosignal som kanske aldrig kommer.