Varför får Sveriges sämsta it-företag ta hand om våra barn?

Föräldramöte en mörk höstkväll. Frustrationen stiger i förskolelärarnas röster och irritationen trappas upp i föräldrarnas. Diskussionen slutar i en gemensam känsla av uppgivenhet.

Det är varken maten, frekvensen på utelekar eller personalbristen som får det att brista den här gången. Det är, återigen ska sägas, kommunens it-system som får alla att kollektivt tappa tålamodet.

Göteborgs stad har i nio svåra år köpt in en lärplattform som heter Hjärntorget. Den har kritiserats, svurits och gråtits över lika länge.

När jag öppnar appen på min mobiltelefon möts jag av ett gränssnitt som inte hade stuckit ut i Windows 95. Väl inloggad försöker jag famla mig fram i de obegripliga undermenyerna. När jag pekar mig vidare slutar det nästan alltid i meddelandet ”Det finns inget att visa här”. Så är det tillbaka till hemskärmen för att försöka lista ut var i hela världen information om terminens studiedagar kan ha gömt sig.

Leverantören av skärselden till it-lösning är ett företag som heter Ping Pong. De säljer liknande system till offentlig sektor över hela landet. Enligt deras egna uppgifter ska 1,7 miljoner svenskar ha råkat ut för företagets lärplattformar någon gång under livet.

Jag hade tänkt utnämna dem till Sveriges sämsta it-företag, men efter Computer Swedens avslöjande om stolpskotten på 1177:s leverantör Medhelp får jag väl nöja mig att ge Ping Pong en silvermedalj.

”Inget i systemet är logiskt”

Det är tyvärr inte första gången i livet jag stöter på Ping Pong. På Göteborgs universitet hette systemet GUL, men var i allt väsentligt identiskt med Hjärntorget. Jag kommer särskilt ihåg hur en kursansvarig med gråt i rösten informerade om att vi var tvungna att lämna in alla hemtentor via systemet. Hon avslutade med en ynklig bön om förskoning: ”Snälla, kan ni lämna en utskriven kopia i mitt fack också, jag förstår mig bara inte på det här.”

Om hon hade kunnat göra en speciell slags kommandorörelse vågar jag lova att hon klippt internetsladden till GUL:s hårddiskar en gång för alla.

En förklaring till att varken jag, personalen på min dotters förskola eller välpublicerade forskare kan höra orden Ping Pong utan att behöva andas i fyrkant presenterades häromveckan i Göteborgs-Posten.

Kommunens digitaliseringschef medgav att när Ping Pong kom som mobilapp så fick inte en enda förälder eller elev testa den före lansering. Det kanske delvis kan förklara varför ingenting i systemet följer någon form av logik.

Skulden ligger förstås inte bara på Ping Pongs axlar. När offentlig sektor köper in it-system kan de ställa krav på vad som ska levereras.

”Måste finnas en lösning”

Om jag fått jobbet hade jag i affekt skrivit in något i stil med att appen inte får vara designad av utomjordingar som inte förstår mänskliga behov. Men en professionell och sansad kommunanställd borde nog kunna få in något om användarvänlighet, fokusgrupper och gränssnitt från 2000-talet mellan fikarasterna.

Ping Pong är förstås inte ensamt om att leverera havererade it-lösningar till landets kommuner. Gör en snabb googling med namnet på din hemkommun och ordet lärplattform så lovar jag en god chans till arga insändare, lärare som skriver förtvivlade blogginlägg och tidningsartiklar om skattepengar som försvinner i tomma intet.

Men visst måste det finnas en lösning? Jag slår vad om att du inte kan kasta en sten på Sthlm Tech Fest utan att den träffar minst en entreprenörssjäl som skulle kunna konkurrera ut dinosaurierna som utvecklar it-system för utbildningsväsendet. Så vad väntar ni på?

Uppdatering: I maj meddelade Göteborgs stad att man skrotar Hjärntoret. Leverantören Ping Pong står också bakom Skolplattformen i Stockholms stad.