Opinion

”Vår EU-forskning hotas när svenska stödet minskar”

På VTI i Göteborg kan både körning i lastbil och personbil simuleras. Foto: VTI Hejdlösa bilder
På VTI i Göteborg kan både körning i lastbil och personbil simuleras. Foto: VTI Hejdlösa bilder
Malin Löfsjögård, styrelseordförande, Statens väg- och transportforskningsinstitut, VTI.
Malin Löfsjögård, styrelseordförande, Statens väg- och transportforskningsinstitut, VTI.
Jonas Bjelfvenstam, generaldirektör, Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI)
Jonas Bjelfvenstam, generaldirektör, Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI)

DEBATT. De flesta forskningsprojekt inom EU är kraftigt underfinansierade och rena förlustprojekt för instituten. Utan mer stöd från staten kan vi inte fortsätta forska med EU, skriver Malin Löfsjögård och Jonas Bjelfvenstam, Statens väg- och transportforskningsinstitut, VTI.

Att delta i EU:s forskningsprogram är en viktig uppgift för svensk forskning och utveckling. Och i förlängningen för Sveriges konkurrenskraft i Europa. Men de flesta EU-projekt är kraftigt underfinansierade.

Det krävs nationella insatser för att ge incitament för svenska forskningsinstitut att delta i europeisk forskning, något som i dag saknas.

I Norge, som inte ens är EU-medlem, finns ett välutvecklat incitamentssystem som stimulerar forskningsinstitutens deltagande i EU:s forskningsprogram. Nu måste även svenska forskningsfinansiärer agera för att säkerställa fortsatt svenskt deltagande i EU-forskning.

För de allra flesta europeiska forskningsinstitut är de indirekta kostnaderna i ett forskningsprojekt betydligt högre än vad som täcks av EU:s ersättning. För forskningsinstituten, som till skillnad från många andra forskningsutförare har forskning som kärnverksamhet, blir därför varje EU-projekt omedelbart ett förlustprojekt.

En forskartimme kostar totalt mellan 900 kronor och 1 500 kronor. Av den summan kommer EU i genomsnitt att finansiera 60 procent.

Möjligheterna att delta i europeiska forskningsprojekt lockar många. De utvecklar och stärker forskningsnätverken, kvalitetssäkrar den egna forskningen och innebär också kompetensutveckling för den enskilde. Dessutom innebär fler svenska EU-projekt att det ekonomiska återflödet av våra avgifter till EU förbättras.

Sverige har länge tillhört de budgetrestriktiva länderna i EU-kretsen och förespråkat insatser för just forskning och innovation framför mer pengar till EU:s jordbrukspolitik. Det vore beklagligt om vårt land inte skulle kunna ta del av dessa insatser i framtiden på grund av att det blir för dyrt att ta emot projektmedel.

Svenska forskningsfinansiärer, till exempel Vinnova, informerar om fördelarna med EU-forskningen och inrättar olika organ och plattformar för att svensk forskning ska kunna saluföras i EU. Men äran i att vinna ett EU-projekt räcker inte i längden. Man måste även erbjuda rimliga ersättningsnivåer så att forskningsutövarna kan få ekonomi i sitt deltagande.

EU:s regelverk i Horisont 2020 ger full ersättning för de direkta kostnaderna men endast 25 procent av de indirekta. Exempel på direkta kostnader är den del av en forskares lön som går åt till ett specifikt forskningsprojekt. De indirekta kostnaderna är sådana som kan hänföras till planeringen av projektet, lokaler, it och den omfattande EU-administrationen.

Det förra europeiska ramprogrammet för forskning gav i allmänhet finansiering för 75 procent av samtliga kostnader. Den sammantagna finansieringsgraden från EU för ett forskningsprojekt i det nya ramprogrammet blir ungefär densamma som tidigare. Det är alltså inte i första hand EU som skurit ned i finansieringen av forskningsprojekt, utan det är svenska forskningsfinansiärers vilja att medfinansiera EU-forskning som är begränsad.

Det finns ingen rutin för nationell medfinansiering. Inget nationellt ansvar tas för att de ekonomiska förutsättningarna och incitamenten för svenska forskningsutförare ska bli rimliga. Ingen samordning mellan forskningsfinansiärerna tycks ske och i praktiken tycks man inte ens vilja medge att detta är ett problem.

EU-projekt kan vara nog så tungrodda och administrativt svårarbetade och när uppemot en tredjedel av den totala finansieringen försvinner är det klart att svenska forskare och forskningsinstitut drar öronen åt sig.

Man behöver dock inte åka längre än till Norge för att hitta smidiga lösningar. Norges forskningsråd premierar sina forskningsinstitut med ett tillägg som motsvarar en tredjedel av den sammanlagda tilldelningen från EU-kommissionen. Detta oavsett vilka kostnadsposter som finansieringen avser. På så sätt blir det ekonomiskt möjligt för norska institut att delta i EU-forskningen. En sådan lösning borde kunna tillämpas även i Sverige.

Om inte svenska myndigheter och forskningsråd själva kan komma överens måste regeringen agera. Annars blir det svårt att tala om svensk forskning och innovation för konkurrenskraft i Europa.

VTI vill också i fortsättningen vara med och ta plats på den europeiska forskningsarenan. I EU:s tidigare forskningsprogram har vi deltagit med stort engagemang och därigenom bidragit till att svensk transportforskning fått ett gott rykte.

Svensk trafiksäkerhet, innovativ vinterväghållning, nya system för förarstöd eller energieffektiva transportlösningar är bara några exempel på områden där vi tillsammans med våra europeiska partners deltagit med framgångsrika projekt. Om vi tvingas delta i allt fler förlustprojekt behöver vi ompröva graden av vårt EU-engagemang.

Slutsatsen är att en viktig del av svensk EU-forskning hotas. Så frågan direkt till svenska forskningsfinansiärer och ytterst till den svenska regeringen måste bli: Vem tjänar på det?

Malin Löfsjögård, styrelseordförande, Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI)

Jonas Bjelfvenstam, generaldirektör, Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI)