Tillgänglig teknik räcker inte alltid till

Metoden går ut på att frysa det minst sagt instabila berget som tunneln drivs igenom.

Men dyrt, tidskrävande och omständligt är också ord som karaktäriserar hela projektet. Aldrig tidigare har väl en knappa milen lång tunnelsträcka tagit så lång tid att komma igenom och kostat så mycket pengar.

1993 började den första jätteborren – Hallborr – snurra mot åsen. Den skulle klara 100 meter i veckan, och hela tunneln skulle stå klar två år senare. Då beräknade Banverket kostnaden till mellan 1,5 och 2 miljarder kronor.

Efter bara 13 meter körde Hallborr fast. Berget var för svagt för att stå emot hydraulkolvarna som spändes ut mot berget. Det borde ha varit en larmsignal, särskilt som flera utredningar hade pekat på att berget inte var lämpligt att borra i. Det är extremt sprucket och har en ymnig vattenföring.

Hallborr var ett rejält fiasko. Men den stora skandalen var förstås när välrenommerade Skanska och statliga Banverket 1997 var så desperata över att berget läckte som ett såll att de tog till vad som helst för att stoppa flödet. De valde tätningsmedlet Rocha-Gil, trots att de visste att det innehöll giftig akrylamid. De lät sig övertygas av tillverkarens löften om att giftet skulle späs ut. Men fiskar dog, kor förgiftades och dricksvattnet blev otjänligt för många bjärebor.

Just nu, 20 år efter borrstarten, återstår cirka 1 000 meter att borra. Senaste informationen om kostnaden är från 2008 och landar på 10,5 miljarder kronor. Vad slutnotan faktiskt blir återstår att se.

Lärdomarna är flera, men kanske den viktigaste är att tillgänglig teknik inte alltid räcker för att lösa problemen. Naturen kan vara svårbemästrad. Att acceptera det kan löna sig.