Opinion
”Teknik har löst problem i 1000-tals år”

LÄSARKOMMENTARER. Vi måste spara energi och sluta hoppas på oprövad teknik, skrev professor David van der Spoel här på debatten. Men att straffa ut fossilt och ändra livsstil är inte självklart den bästa lösningen, tycker läsarna.
Läsaren GEW skriver under rubriken ”Missklädsam teknikfientlighet” och påpekar att teknik har löst problem i tusentals år och utgör grunden för det moderna välfärdssamhället.
Andra läsare håller med David van der Spoel om att vi måste minska användningen av fossila bränslen och dra ner på konsumtionen. Men att bli av med slit och släng samhället tror signaturen Gott blir en svår nöt att knäcka och listar tre skäl:
- Så länge svenskens religion är shopping så lär vi fortsätta förbruka våra ändliga resurser.
- I dag finns inga företag som har kunskap att producera produkter med någon form av längre livslängd, så ”slit och släng samhället” lär fortsätta i flera generationer.
- Ekonomernas ”Holy Grail” är tillväxt. Sunt förnuft, icke krediter, kvalitet, sparsamhet är ju dess motsatser och icke önskvärt.
Att höja elpriserna för att få folk att börja energispara är inte en självklar lösning, tycker Ulf Örberg och signaturen mixsson anser det är fel att tvinga fram minskad användning av energi genom förbud.
Men det håller inte David med om. ”Redan i dag är det lönsamt att satsa på energieffektivisering. Väldigt ofta finns det stora besparingar som kan göras utan att ens behöva investera en krona, men det händer alldeles för lite”.
”Märkligt att ingen av alla med lösningar på energitillgång och miljö kommer fram till att vi är för många på klotet. Begränsa folkökningen så vi bara behöver ett klot, föreslår signaturen Leif.
Men Leif får svar på tal av David. ”Om alla människor levde som en genomsnittlig rwandier skulle jorden på ett hållbart sätt kunna ha cirka 17 miljarder människor. I dag är vi sju miljarder människor och många är på väg att ta sig ur fattigdom. Ska vi ha en rättvis värld så måste vi minska vår resursförbrukning avsevärt.”
Sammanfattat av Cecilia Laurén