Sunpines grundare om de tuffa åren: ”Det dök upp saker vi inte hade räknat med”

(Uppdaterad)

I början av 2000-talet var biodiesel och biobränsle fortfarande en nymodighet. USA fick sin första bensinstation med biodiesel 2001, i delstaten Nevada.

Sveriges första storskaliga anläggning för produktion av biodiesel, 45 miljoner liter om året, invigdes 2006. Samma år berättade nybildade Sunpines grundare och vd, kemiingenjören Lars Stigsson, om sina planer. Han ville tillverka mer än dubbelt så många liter biodiesel av tallolja, en restprodukt vid massatillverkning.

Lars Stigssons ambition var att börja tillverkningen i Piteå två år senare. Vem som skulle ta notan för fabriksbygget stod inte klart då, i slutet av 2006. Det handlade inte heller om några småpengar. Det skulle kosta åtminstone 250 miljoner kronor. Ändå verkade han ta det hela med lugn.

– Finansieringen kommer att lösas. Biodiesel är hett, sa han till Ny Teknik då.

Flera år innan Sunpines produktion var i full skala

Och visst löste sig det sig. Oljebolaget Preem samt skogsbolagen Sveaskog och Södra skogsägarna trodde på idén och klev senare in som delägare i bolaget. I september 2008 togs det första, symboliska, spadtaget. Ett år senare var bygget verkligen igång.

I maj 2010 invigde Sunpine sin första fullskaliga fabrik. Men det skulle ta över två år innan produktionen faktiskt gick upp i full skala. Den första tiden kantades av en del problem. Vissa var det till en början svårt att hitta någon förklaring till.

– All uppskalning har sina utmaningar. Det dök upp saker och ting som vi inte riktigt hade räknat med fullt ut, berättar Lars Stigsson för Ny Teknik i november 2018.

När Ny Teknik träffar Lars Stigsson och kemisten Valeri Naydenov, i dag utvecklingschef på Sunpine, kan de skämta om där svåra åren. Åt hur en tillsats fick det att spöka i tillverkningsprocessen. Åt hur det bildades stalaktitliknande formationer i vakuumtornet där dieseln skulle sugas ur talloljan, och de kunde för allt i världen inte förstå varför.

– Stalaktiterna såg ut som bronsstensformationer, men de pluggade igen systemet, säger Lars Stigsson.

Valeri Naydenov fortsätter med ett skratt:

– Det var jättefina, men det var ju inte så bra.

Varannan dag fick arbetet i anläggningen stoppas för att spola rent stalaktiterna. Det tog timmar innan tillverkningsprocessen kunde köra igång igen, och när det väl var igång tappade de vakuum. Något störde vakuumsystemet och Sunpine kunde till en början bara tillverka en bråkdel av den tallolja som de hade tänkt sig.

– Vi skojade om att våra operatörer var världsmästare på att stoppa och köra igång arbetet i anläggningen, berättar Valeri Naydenov.

De gjorde mätningar för att se vad som gömde sig i gaserna. Det visade sig finnas koldioxid där. Det hade strulat till processen. När de hade åtgärdat problemen kunde Sunpine äntligen börja gå upp i kapacitet, men det skulle dröja till 2013 innan fabriken uppnådde full produktion.

***

Lars Stigsson har lång erfarenhet av att jobba med projekt kring utvinning av syntetisk diesel av skogsråvara. Redan 1989 startade han och en kollega Chemrec. De utvecklade en teknik för svartlutsförgasning för tillverkning av biobränslen. Bolaget köptes upp bara ett år senare och Lars Stigsson följde till en början med.

I början av 2000-talet tittade Lars Stigsson på sätt att minska mängden svavel i massabrukens processer, framför allt i talloljekokerierna. Parallellt med detta hade intresset för att ersätta fossila bränslen med alternativ börjat öka. Här såg Lars Stigsson en ny potential för talloljan. Men han behövde någon med djupare kunskaper inom organisk kemi.

Problemet: Talloljan innehöll för mycket svavel

Det var så han kom i kontakt med Valeri Naydenov, som precis hade blivit klar med sin doktorsavhandling vid Luleå tekniska universitet. De två träffades för första gången på flygplatsen i Luleå.

– Mitt plan skulle gå klockan 17 och vi träffades klockan 15. Jag kände på en gång att det här var rätt man, och att om han var intresserad fick han gärna komma till Piteå och hjälpa mig, berättar Lars Stigsson.

Valeri Naydenov tackade snabbt ja till erbjudandet och började jobba. Idén var att utveckla en form av metylesterdiesel, men det fanns ett stort bekymmer. Talloljan innehöll för stora mängder svavel för att kunna godkännas som bränsle. De behövde komma under 10 ppm, men till en början var nivån tresiffrig.

– Jag testade i princip alla kända metoder som fanns för att få bort så mycket svavel som möjligt. Jag tror att vi lyckades komma ner till ungefär 20 ppm, men det var ändå inte tillräckligt, berättar Valeri Naydenov.

Lösningen kom från ett lite oväntat håll, när Sunpine redan var grundat och Lars Stigsson letade finansiärer för att kunna bygga en fabrik för tillverkning av talloljediesel.

– Vi hittade ett riktigt dreamteam i form av skogsbolagen Sveaskog och Södra samt oljebolaget Preem. Det kändes naturligt att ta in ett oljebolag, som har hela distributionsnätet. Det visade sig att de också hade en bättre lösning på vårt svavelproblem, säger Lars Stigsson.

Sunpine och Preem ska öka kapaciteten med 50 procent

Det var Preems idé att samköra Sunpines produkt med vanlig diesel i oljebolagets raffinaderi. Därmed kunde svavelhalten bli tillräckligt låg för att bränslet kunde godkännas som drivmedel.

I dag sköter alltså Sunpine en del av tillverkningsprocessen, medan Preem gör de sista stegen i sitt raffinaderi i Göteborg. Slutprodukten, Preems talloljebaserade drivmedel, består av minst 50 procent förnybar råvara och är Svanenmärkt.

Sunpine tillverkar 100 000 ton talldiesel till Preem varje år och ska snart öka takten. Bolaget har planerat för en ny fabrik som kan öka kapaciteten med 50 procent år 2020.

– Den tekniska risken har minskat väsentligt nu eftersom vi vet hur vi ska göra. Nu är det snarare råvarutillgången som avgör var vi skulle kunna lokalisera en möjlig framtida tredje fabrik, men där är vi inte riktigt ännu, säger Lars Stigsson.

Valeri Naydenov har fortsatt jobba på Sunpine på heltid som utvecklingschef, medan Lars Stigsson delvis har lämnat över stafettpinnen. Han sitter kvar i bolagsstyrelsen. De är båda fortfarande tätt förknippade med Sunpine. Nyligen fick de ta emot fackförbundet Sveriges Ingenjörers Polhemspriset för sitt arbete med talldieseln.

Nya projektet: Tillverka tyg av cellulosa med H&M och Ikea

Lars Stigsson arbetar i dag framför allt med företaget Tree to Textile, där han är grundare. Av det som har kommit fram sedan tidigare i media är syftet med Tree to Textile att producera tyg av cellulosa. H&M och Ikea har gått in som delägare.

Ikea har uppgett att företaget ska utveckla och industrialisera ”ny innovativ cellulosabaserad fiberteknologi” och erbjuda hållbara textilier till många.

H&M har förklarat att det även handlar om att reducera mängden kemikalier och vattenkonsumtionen vid produktion, användning och återanvändning av material och textilfibrer.

Men Lars Stigsson själv vill inte säga ett knyst om projektet.

Tree to Textiles årsredovisning för 2017 ger dock fler svar. Där får vi bland annat veta att bolaget har lagt ner ”betydande resurser” på att verifiera sin textilfiberprocess ”längs värdekedjan från cellulosa till färdig textilprodukt.” Vidare står det att : ”Textila material har framtagits i form av bäddlinne och T-shirts och omfattande testning av olika textilegenskaper har genomförts med gott resultat.”

I årsredovisningen står det också att Tree to Textile har slutfört "en konceptuell studie av en fullskalig fabrik för produktion av textilfiber med den nya processen där såväl miljöprestanda som kostnadsstruktur har verifierats.”