”Silicon Valley gick från hopplös hype till självrannsakan”

Den här texten innehåller spoilers från sista säsongen av Silicon Valley.

I dagarna har HBO:s komediserie Silicon Valley gått i graven efter sex säsonger av varierande kvalitet. Resan som det fiktiva startupföretaget Piped Piper har tagit är lika svajig, men har ständigt varit kantad av gliringar mot en värld som symboliseras av överhajpade entreprenörer med för mycket riskkapital i fickorna och techjättar som cyniskt slukar både konkurrerande bolag och människors drömmar.

Men under åren som gått sedan den skruvade premiären har tonläget förändrats. Både i fiktionen och verkligheten.

De första åren är alla excentrikerna i Silicon Valleys någon slags Alexander Pärleros-figurer. Liksom oförargligt entusiastiska. Det är Uber for X, fester där rockstjärnor spelar för introverta nördar som inte bryr sig och alla har en grandios självbild bortom alla rim och reson.

Som festscenen i pilotavsnittet som sparkar igång allt. En uppgiven Kid Rock går av scen för att lämna plats åt en ohämmad startupgrundare som precis sålt sitt företag till Google.

"För några dagar sen, när jag sätt där med Barack Obama, vände jag mig till killarna och så: Okej, vi tjänar massa pengar. Och ja, vi ändrar allt inom digital media. Men viktigast av allt, vi gör världen till en bättre plats genom att skapa eleganta hierarkier för att göra kod maximalt återanvändningsbar och utökningsbar", skanderar han från scen.

Du behöver inte ha vistats på jättemånga startupevent för att ha hört en taggad vd skandera att hens bolag ska förändra världen, även om det från åhörarplats är svårt att förstå hur ett algoritmstyrt bokningssystem för frisörer eller ett Airbnb för segelbåtar ska göra någon större skillnad.

"Det är precis som i Silicon Valley!", kan någon utbrista glatt och syfta på tv-serien snarare än platsen.

Spola fram ett halvt årtionde. I öppningsscenen till seriens sista säsong ska den ständigt lika tafatta huvudpersonen Richard Hendricks vittna inför den amerikanska senaten. Precis som Mark Zuckerberg, Sundar Pichai och andra ledare inom teknikbranschen de senaste åren har fått stå till svars för sina snedsteg (och ibland agera teknisk support åt åldrade ledamöter).

Det övergripande temat i serien har också växlat till att handla mer om konsekvenserna av techjättarnas ibland samvetslösa jakt på resultat. För att återanvända en sliten sägning kan vi konstatera att Mark Zuckerbergs gamla slogan "move fast and break things" per definition involverar att saker går sönder.

Problemet är att med storlek kommer ansvar. När full fart framåt betyder hejdlös expansion av Facebook och att förstöra saker betyder att se åt andra hållet när plattformen används för att uppvigla till folkmord blir konsekvenserna något betydligt värre än buggar som orsakar ett driftstopp.

Av fullt rimliga skäl går HBO inte så långt som till folkmord i sista säsongen av Silicon Valley. Men visst känns det helt rätt att den allra sista konflikten handlar om liv och död. Pied Pipers nätverk blir plötsligt självlärande, och utvecklar sin egen potential i så rask takt att den riskerar att knäcka all världens kryptering om ingen gör något åt saken.

"Det känns precis som Silicon Valley", ska jag sucka nästa gång någon hotar med robotapokalypsen eller att en total integritetskollaps ska drabba internet.

Det har varit en fin resa ändå, att få följa techbranschens färd från hopplöst naiv hype till i självrannsakan genom fiktionens filter.