Serien som gör en djupdykning i en svart spegelbild

Gång på gång medan jag tittar på tv-serien ”Black Mirror” så sträcker jag mig efter telefonen, tittar på Facebook, Twitter eller olika tidningar. Det kanske låter som om jag är uttråkad, men det beror på att serien är lite för bra, lite för obehaglig, lite för skrämmande välbekant för att jag ska klara av den utan en distraherande snuttefilt i handen. Den brittiska serien är på många sätt klassisk science fiction. Det handlar om hur framtidens teknik har förvandlat världen till en dystopi.

Formatet är som en novellsamling, varje timslångt avsnitt undersöker ett nytt skrämmande scenario. Ett avsnitt visar ett samhälle där en människas status i sociala medier avgör allt från vilka jobb hon kan få till vilka mataffärer som är öppna för henne. I ett annat avsnitt har fängelsestraff blivit underhållning, dömda fångar tvingas in i skräckspel framför åskådare. I ett tredje tvingas tonåringar att göra förnedrande saker för att inte deras hemligheter ska avslöjas på nätet, och så vidare.

– Det som är riktigt spännande med serien ligger i mötet mellan tekniken och människan. Fokus ligger på det djupt mänskliga, de delar av oss själva som vi inte kan styra över. Det är vår tids Frankenstein, berättelsen om när vår skapelse spårar ur, säger Anna Arnman.

Hon är filmvetare och har specialiserat sin forskning på skräck, ”Black Mirror” har blivit en ny favorit. De tre första säsongerna ligger ute på streamingtjänsten Netflix nu, och en fjärde är på väg och kommer troligen att släppas under 2017.

Stephen King har hyllat serien som ”Skrämmande, intelligent och rolig”.

– Det finns en hel genre av skräck som handlar om när människa och teknik möts, men tidigare, under till exempel 1980-talet, har den varit väldigt fokuserad på det kroppsliga. Det är köttigt med en massa blod, sekret, slem, snor och så vidare. ”Black Mirror” är inte köttigt, där ligger fokus på mänskligheten som finns i vår hjärna. På erfarenheter, tankar, drömmar och minnen – och hur de kan kapas eller förvrängas av tekniken, säger Anna Arnman. Namnet på serien kommer från alla de blanka, svarta skärmar som ständigt omger oss. Våra mobiler, datorer, tv-skärmar och digitala reklampelare som hela tiden finns redo att lysa upp och svara oss så fort vi smeker en pekskärm.

– ”Black Mirror” är en serie som fascinerar mig. Den drar tanken till sin spets, detta att tekniken nu till och med ligger inbäddad i våra kroppar. Att det inte finns några gränser mellan teknik, våra kroppar och våra sociala sammanhang. Det är väldigt kopplat till det jag forskar om, säger Lissa Holloway-Attaway, vid Skövde högskola.

Hennes forskning fokuserar på brytpunkten mellan kultur och teknik i exempelvis spel och virtuell verklighet.

– Det är en väldigt smart serie som presenterar fler dimensioner. Det finns en lockelse och ett begär efter tekniken och det den kan göra men också riskerna, säger hon.

Det som skiljer ”Black Mirror” från många andra skildringar av framtidens teknik, från dystopier som ”Terminator” till utopiska ”Star Trek” är att de flesta avsnitt ligger mycket nära vår värld. Det är inte flygande bilar, explosioner skapade med CGI-teknik eller laserpistoler. Det är en futurism som utspelar sig på regniga onsdagar i februari, i en framtid där människor fortfarande i allra högsta grad är människor. Det är en teknik som lyfter fram våra mörkaste sidor, i stället för att dämpa dem.

– Det är nästan samtidsfiktion, fast det är framtid. Det är lite moralpanikvarning över serien, eftersom det alltid går illa. Men man känner också en djup förståelse för personerna, eftersom det ligger så nära vårt samhälle i dag, säger Anna Arnman.

Även Lissa Holloway-Attaway är kritisk mot att serien följer en klassisk berättelse om hur ny teknik till slut kommer att övermanna och hota oss människor. Det finns en pågående berättelse i vårt samhälle just nu om att vi alla är på väg att gå vilse i våra mobiler och datorer, att vi inte längre har riktiga möten med andra människor.

– Jag tror att det finns fler nyanser inom det som man behöver lyfta fram, och motverka de förenklade berättelserna. Bara för att vi sitter på ett tåg och stirrar på en mobiltelefon så betyder det inte att vi inte samtidigt är djupt personlig engagerade i andra människor. Det är en annan typ av intimitet, säger hon.

Det är samma oro och samma berättelse som ständigt dyker upp tillsammans med ny teknik. Skräckfilmer är ofta moraliserande och vi människor verkar ha ett enormt behov av att hantera förändring genom att spegla oss i dystopier. Det intressanta är inte att den nya tekniken skrämmer oss, utan hur våra rädslor ser ut.

– ”Black Mirror” handlar om den grundläggande frågan om vem man är, om innebörden av att vara människa. När man börjar tvivla på sina sinnesintryck, på sina minnen och tankar, det är ju en klassisk psykos, säger Anna Arnman.

I serien är det ofta det allra intimaste som skruvas till det yttersta. Ett avsnitt följer en ung kvinna som förlorar sin man i en bilolycka. För att dämpa sorgen börjar hon använda ett program som simulerar honom genom att använda allt han någonsin skrivit på nätet. Först skriver de mejl till varandra, sen talar de i telefon och till slut beställer hon en robotkopia av honom. Men ganska snart blir det tydligt att något saknas. Han drar roliga skämt men är aldrig riktigt sårbar, han är uppmärksam på allt hon gör men har inga egna önskningar. Tomheten i hans personlighet gör det tydligt hur mycket mer vi är än till och med den mest fanatiska delare på Facebook.

– Vi människor speglar oss ständigt i Facebook, Instagram och Twitter. Men det leder också till en osäkerhet, en paranoia. Vem ser vad? Vad kan hända? Kan helt nya, falska, versioner av oss själva börja presenteras för världen? Det är en rädsla för att bli mentalt våldförd på, säger Anna Arnman.

Mycket av den teknik som presenteras i ”Black Mirror” ligger också ganska nära vad som redan är möjligt. Det är inte svårt att tänka sig ett samhälle där alla ständigt betygsätter varandra på sociala medier. Det finns redan system där studenters betygsättning av föreläsare styr vilken lön de ska få. Biometriska data utvecklas så snabbt att det nästan är självklart att våra mobiltelefoner kommer att kunna känna igen alla vi träffar. De kommer att ge oss information om inte bara vad personerna heter, var de bor och hur gamla de är, utan också om vilken mat de gillar och vad som kan vara lämpliga ämnen att börja småprata om.

Det pågår mängder av forskning kring hur minnen formas, omskapas och skulle kunna manipuleras. Utvecklare inom spelindustrin och virtuell verklighet försöker skapa upplevelser som känns lika verkliga som verkligheten. Den finns en app till Facebook som kan skriva statusuppdateringar som härmar ditt sätt att skriva, låtsas att den är du. Flera företag försöker utveckla metoder att känna igen människors unika sätt att trycka på bokstäverna i ett tangentbord, en teknik som skulle göra att ingenting du någonsin skriver med en dator skulle kunna bli anonymt. För att bara nämna ett par exempel.

En av de saker som Lissa Holloway-Attaway arbetar med är att lyfta fram de etiska aspekterna av hur vi använder teknik, för både användare och utvecklare. Hon ser ”Black Mirror” som ett väldigt bra exempel på hur fel det kan gå när etiken faller bort.

– Jag tror att det är lätt att bli förförd av potentialen som finns i ny teknik och glömma bort de underliggande etiska problemen som kan finnas, säger hon.

– De som utvecklar produkter måste reflektera över integritet och privatliv, över problemen med att locka människor att använda din produkt. Över sätten som företag sprider eller säljer personlig information om sina kunder eller användare. Hur människors aktivitet på nätet hela tiden kartläggs. Det är en av anledningarna till att det är viktigt att få in ett perspektiv från humanister till ingenjörer, fortsätter hon.

Läs mer:

En annan av de riktigt intressanta sakerna med ”Black Mirror” är att det inte finns någon tydlig ondska. Det finns ingen Sauron, HAL eller Skynet, inget ondskefullt företag som drivs av demoner i mänsklig skepnad. I stället är det människans egen fartblindhet och tafflighet som ställer till det. Även här finns det en tydlig parallell till Frankensteins monster. Victor Frankenstein var inte ond, han beskrivs snarare som en person som i sin iver har glömt bort den moraliska aspekten. Monstret som han skapar drivs inte heller av ondska.

– Människorna i serien går ofta in i det här frivilligt, av nyfikenhet, för att de är obetänksamma, eller kanske bara uttråkade. Den sätter fingret på den subtila övergången från god till ond, från människa till maskin – och hur lite som behövs för att gå över gränsen, säger Anna Arnman.

– Jag tror att glansen från sociala medier och andra saker, som Fitbit, som ständigt kvantifierar och analyserar din data är på väg att falna. Nu när vi är på väg att verkligen bli medvetna om hur mycket data som lagras så tror jag att diskussionerna om etiken kommer att komma i gång. Om vad som är privat och vad som är publikt, vad som är sanna nyheter och vad som är falska. Jag tror inte att vi kommer att sluta använda tekniken, men jag tror att vi kommer att vara mer medvetna om konsekvenserna, säger Lissa Holloway-Attaway.

Poängen med en serie som ”Black Mirror” är inte att visa alla sätt som vi människor blir förtappade på, utan kanske precis motsatsen. Vi behöver skräcken för att inte leva i dystopin. Vi behöver undersöka, förhålla oss, pröva tanken. Inse faran för att vi ska kunna undvika den. Det gäller allt från att återuppväcka livlösa kroppar med hjälp av blixtnedslag till hur vi ska hantera de oändliga svarta speglarna som ständigt omger oss.

Prenumerera på Ny Tekniks kostnadsfria nyhetsbrev!