Plast i haven – den mest onödiga miljöförstörelsen

Plastföremålen som flyter på vattenytan och exponeras för solen bryts ner i små bitar som så småningom blir mikroskopiska, i samma storlek som plankton. Naturen kan inte bryta ner plastmolekylen. Den kan dessutom suga åt sig fettlösliga miljögifter exempelvis pcb, ddt och bromerade flamskyddsmedel. Plastpartiklar laddas med miljögifter, tas upp av marina organismer och förs vidare i näringskedjan.

Även större föremål som plastpåsar kan ha dragit åt sig giftiga molekyler. När de äts av sjöfåglar och sköldpaddor, är giftmolekylerna så små att de kan komma in i blodomloppet. Dissekerade magsäckar från sjöfågel har visat sig vara fullproppade med plastrester.

Amerikanska forskare har beräknat att 0,1 procent av all tillverkad plast, 300 000 ton om året, slutar i havet. De har också upptäckt att bara en procent återfinns. Alltså har i grova drag 99 procent tagits upp i näringskedjans olika nivåer, från plankton till större marina djur som musslor, fiskar och valar.

Den marina nedskräpningen måste vara en av de mest onödiga miljöförstörelser människan ägnar sig åt. Ta hand om plastsoporna redan på land i stället.

Plastkorn i mikrostorlek finns också i kosmetiska produkter, för att vi ska ”skrubba” våra ansikten och tänder. Förra veckan föreslog Kemikalieinspektionen att Sverige ska förbjuda dessa, och även verka för ett förbud inom EU.

Läs mer: Första steget mot förbud av mikroplast

Men mikroplaster i kosmetika utgör inte ens en droppe i havet av allt marint plastskräp som finns där. Problemen måste gå att lösa med forskning och teknik. Men åtgärderna går alldeles för långsamt. Det verkar saknas drivkraft för att utveckla plaster som är biologiskt nedbrytbara och fria från skadliga tillsatser. Och hur ska mängderna som skvalpar i havet rensas bort därifrån?