Phytophthora infestans och svältkatastrofen på Irland

Sommaren 1842 rapporterades de första angreppen av en ny typ av rost och röta på potatis i Europa. Tre år senare, i september 1845, upptäcktes kraftiga skadeangrepp på Irland. Potatisplantorna fick bladmögelangrepp, och rotknölarna förstördes helt av brunröta. Angreppen slog snart ut hela potatisskörden, stapelfödan för Irlands fattiga massor.

1847 var katastrofen ett faktum. Massvält bröt ut och människor dog i hundratusental. 1850 hade en miljon irländare utvandrat. Irlands befolkning minskade från åtta miljoner till fem. Svältkatastrofen på Irland var den värsta som drabbat ett leuropeiskt land sedan digerdöden.

Engelska regeringen ansågs bära ansvaret för svältkatastrofen, eftersom man inte ingripit med hjälp till de svältande massorna i tid. (Om den stora svältkatasyrofen kan man läsa i ”Röd gryning" av Leon Uris)

Anledningen till katastrofen var en mikroorganism med namnet Phytophthora infestans, en äggsvamp, oomycet, närmast släkt med en alg. Phytophthora är latin för ”växtförstörare”. På några dagar kan den helt slå ut ett potatisfält.

Potatisen kom ursprungligen från Sydamerikas bergstrakter och odlades av inkaindianerna. Men där var en potatis inte bara en påse mättande stärkelse, som på Irland, utan små välsmakande rotknölar som åts som delikatesser.

Potatisen togs till Europa av spanjorerna, där den blev en kuriositet i botaniska trädgårdar. Den åts inte gärna, eftersom trädgårdsmästarna visste att den tillhörde samma släkte som den giftiga Atropa belladonna. Faktum är att alla delar av potatisplantan utom just rotknölarna är giftiga. Det var Linné som gav den det latinska namnet Solanum, detta efter hans lärjunge Daniel Solander från Piteå.

Det visade sig med tiden att potatisen växte bra i Europa. Rotknölarna blev snart stapelföda. I synnerhet på Irland, där det var ont om annan mat eftersom rika engelska trottoarbönder i London hade lagt beslag på all bördig jord. Det sägs att irländare i början av 1800-talet under tio månader om året levde uteslutande på potatis, och då satte i sig 4–6 kilo per person och dag. En medelfamilj konsumerade ett ton potatis per månad. Näringen från potatisen fick dock Irlands befolkning att snabbt öka. Från 4,5 miljoner i början av 1800-talet till 8 miljoner 1845, när Phytophthora slog till.

Phytophtora gör fortfarande livet surt för bönderna, även om det i dag finns medel för att hejda dess härjningar.

– I Sverige används ungefär en procent av jordbruksarealen för potatisodling, men där sprutas mellan 50 och 70 procent av alla fungicider, säger Christina Dixelius, professor vid Lantbruksuniversitetet i Uppsala.

– Skulle man låta bli att spruta räknar man med ett skördebortfall av 80 procent. I värsta fall får man spruta en gång i veckan. Och eftersom phytophtora har en förmåga att snabbt bli resistent mot fungiciderna måste man med jämna mellanrum byta medel.

Sensationen var därför stor när det från Umeå meddelades att man med genmodifiering lyckats få fram en potatis som var motståndskraftig mot phytophtora. Äntligen skulle man slippa dränka potatisfälten i gifter. Men tyvärr visade det sig inte vara så enkelt.

EU har sedan länge stränga regler för genmodifierade plantor. Särskilt hårt är motståndet mot gm-växter i Tyskland, där regeringen förbjuder all odling av genmodifierade grödor på friland.

I början av mars 2012 ordnades ett seminarium om genmodifierade växter på Vetenskapsakademien i Stockholm. En rad forskare prisade den nya tekniken i alla tonarter, medan Naturskyddsföreningens ordförande Mikael Karlsson satte klackarna i backen, och hävdade att de eventuella farorna med gm-växter inte är ordentligt utredda.

– En okänd svamp hanterar vi som en flugsvamp, inte som en kantarell, sa han.

– Problemet med förbudet mot gm-grödor är att forskning försvinner från Europa, hävdade forskarna.

Den tyska kemikoncernen BASF, som även äger Svalöv, har nu fått nog av gmo-motståndet. Man lämnar Europa och flyttar sitt huvudkontor för växtförädling till Raleigh i North Carolina, USA. De ger också upp försöken med sina genmodifierade phytophtora­resistenta potatissorter Amflora och Fortuna.

Men går det inte att få fram resistenta sorter med vanliga förädlingsmetoder?

– Nja, säger Christina Dixelius. Phytophthora muterar snabbt medan potatisförädling är ett långsamt och mödosamt arbete. Det tar ungefär tio år att få fram en ny sort. Som sedan kanske bara finns på marknaden under högst fem år.

Det är nu inte bara phytophthora som potatisodlaren har att bekämpa. Potatisen blir också lätt infekterad av virus. Därför odlas all sättpotatis både i Sverige och Finland i höjd med polcirkeln. Uppe i Tornedalen klarar sig inte viruset, och man kan exportera friska sättknölar till odlingarna söderut.

Släktet Phytophtora har ett hundratal kända arter. Vissa av dem ställer till problem för andra växtarter, däribland ek och bok. Phytophthora ramorum är känd i USA som ”Sudden oak death”. Den förökar sig med sporer i dött organiskt material, och sprids med kompostmaterial och jord på skorna i parker och trädgårdar. Rhododendron är en värdväxt som klarar infektion av phytophthora, men som kan sprida smittan vidare  till mindre motståndskraftiga arter.