Öppna biobanker ska ge nya framsteg inom forskning

I en biobank lagras prover av vävnad, blod eller vätska som går att knyta till en individ. I svenska biobanker finns i dag ungefär 150 miljoner prov varav absolut flest hos landsting och regioner för ändamålen vård och behandling. Förmodligen är den mest kända samlingen PKU-proven, som har tagits på så gott som samtliga nyfödda sedan 1975. Det görs för att hitta vissa ovanliga sjukdomar som får en bättre prognos om de upptäcks tidigt.

– De sju universitet som har medicinska fakulteter samverkar kring biobanker med landsting och regioner, eftersom landstingen har så väl uppbyggda provsamlingar och rutiner för hantering av dessa, säger Sonja Eaker, epidemiolog och ordförande i Biobank Sverige.

Biobank Sverige hette tidigare Nationella biobanksrådet. Det är en samverkansorganisation mellan alla landsting och regioner som kom till när biobankslagen infördes för 14 år sedan. Lagen var komplicerad och parterna insåg att det behövdes bättre samarbete för att kunna införa de nya kraven och rutinerna på ett enhetligt sätt. Biobankslagen anses onödigt byråkratisk och har enligt kritiker lett till att Sverige riskerar att förlora sin position som ett av de ledande länderna inom forskning i biobanker. En ny lag är nu under utredning.

De flesta prov i biobanker har alltså tagits för hälso- och sjukvårdsändamål, men kan även komma till nytta i forskning. Prov tas också ofta specifikt för forskning eller klinisk prövning. Oavsett vilket måste en studie som utförs på biobanksprover alltid få godkänt i en etikprövning, där det också bestäms vilken typ av samtycke som måste inhämtas. Ett annat krav på forskningsstudier är att det efteråt alltid ska finnas material kvar av ett prov för patientens vård.

Ett av de vanligaste prov som lagras kommer från misstänkta och konstaterade cancertumörer. Dessa sparas tills vidare för patientens vård, men kan också vara viktiga för eventuella anhöriga vid utredning om ärftlighet. Dessa prov är också en förutsättning för cancerforskningen.

– Ett exempel på ett fynd som gjorts med hjälp av bevarade prov är HPV-vaccinet. Genom prov som samlats in vid gynekologiska hälsokontroller för livmoderhalscancer i Västerbotten kunde man jämföra sparade prov från kvinnor som utvecklat cancer med friska kontroller och hitta ett samband mellan vissa HPV-virus och cancer, berättar Sonja Eaker.

Medicinsk forskning går alltmer mot utveckling av individanpassad behandling. Det kräver ofta ett större populationsunderlag. Det i sin tur kräver bättre samordning så att proven som ingår i studien har behandlats på samma sätt och har likvärdig kvalitet och information oavsett insamlingsplats och biobank. För närvarande saknas en nationell infrastruktur och standardisering kring biobankning.

Sonja Eaker är därför väldigt nöjd med den huvudöverenskommelse som gjordes tidigare i år mellan landsting/regioner som har universitetssjukhus och alla universitet med medicinsk fakultet. Syftet är just att bygga en gemensam, förbättrad och långsiktigt hållbar nationell biobanksinfrastruktur. Branschorganisationerna LIF, Swedish Medtech, Swedish Labtech och Sweden Bio har också anslutit sig till överenskommelsen.

I ett internationellt perspektiv är detta samarbete en stor vinst. Förhoppningen från Biobank Sverige är att förbättrad infrastruktur i svenska biobanker ska leda till bättre diagnostik, vård och behandling för patienter, bättre medicinsk forskning och ökad konkurrenskraft för svenska life science-företag. Sonja Eaker understryker att biobanker inte bara är till för vården, även om dess strukturer, resurser och kompetens är en grundförutsättning.

– Universiteten har teknologi, metoder och forskare, och näringslivet har produktidéer och produktutveckling. Och när det sker utveckling på de två områdena leder det i sin tur till att både biobankerna och vården utvecklas.