#Metoo blottar styrka och svaghet

Hashtaggen metoo har svept fram som en störtflod över Sverige. Mängder av kvinnor har sällat sig till uppropet och vittnat om hur de har utsatts för sexuella kränkningar. Allt från ovälkommet tafsande och blottande till våldtäkt har kommit fram.

Att spannet av kränkningar är så brett är en viktig poäng. Det talas ofta om antalet våldtäkter i den officiella brottsstatistiken. Men gissningsvis finns det ett stort mörkertal när det gäller ovälkommet tafsande. Hur många vet att det kan rubriceras som brottet sexuellt ofredande?

Män i min närhet har reagerat med bestörtning på #metoo-kampanjens vittnesmål om hur vanligt det är med sexuella kränkningar mot kvinnor. En kvinnlig kollega skrev på Facebook att hon har utsatts för blottare säkert ett 30-tal gånger.

Många kvinnor har under hashtaggen för första gången öppet vågat berätta att de tidigare har utsatts för våldtäkt. Det är storartat. Om kampanjen #metoo tvättar bort bara en liten del av skammen hos våldtäktsoffer är det en ovärderlig samhällsinsats.

Så långt har sociala medier bevisat sin enorma kraft. Helt plötsligt har samhället blivit varse att sexuella kränkningar är vardag för i princip alla kvinnor. Det är första steget för att kunna göra något åt problemet.

Tyvärr har #metoo-kampanjen också en mörk baksida. Enskilda män har hängts ut med namn som förövare – trots att trakasserierna kan ha begåtts för länge sedan, trots att de kanske inte ens skulle ha klassats som brott, och trots att det ”bara” handlar om anklagelser.

Här riskerar kampanjen att förvandlas till en blind mobb, en pöbel, som dömer människor utan att de får en chans att försvara sig. Då blir internet den nya skampålen.

Som journalist skulle jag här gärna vilja skriva att traditionella medier är lösningen. Med en ansvarig utgivare och etiska regler som styr arbetet borde journalistiken kunna stå för en mer ansvarsfull publicering än sociala medier, där endast den enskildes moraliska kompass avgör vad som läggs ut.

Men tyvärr tycker jag inte att traditionella medier har skött sig så bra i svallvågorna efter #metoo-kampanjen.

En del av de män som har pekats ut som trakasserande på sociala medier har varit kändisar. Traditionella medier har i några fall hakat på och namngivit männen.

Varje publicist får svara för sina beslut. Men jag ifrågasätter om namnpublicering verkligen var rätt val i alla lägen.

Journalistiken är under hård press och har svårt att hitta fungerande affärsmodeller i den digitala omställningen. Om vi ska hävda att vi är mer ansvarsfulla än sociala medier borde vi skapa ett bättre bevisunderlag.

Dessutom riskerar spektakulära skriverier om de kända män som anklagas för sexuella trakasserier rikta fokus bort från #metoo-kampanjens viktigaste poäng; att alla kvinnor har drabbats någon gång i livet.

Och, så klart: #metoo.