Larmet: Gift riskerar spridas från soptippen

Giftiga PFAS-ämnen har använts i brandsläckningsskum under lång tid och har förgiftat mark och vatten i anslutning till brandövningsplatser på flygplatser och flygflottiljer landet över. Bland de värst drabbade är Kallinge, Uppsala och Tullinge.

Kolfiltrering är en metod som kan användas för att rena ämnena från vatten, men anses ofta dyr. Svårare är det att bli av med gifterna från mark. I dagsläget saknas etablerade metoder. Därför kommer sannolikt stora mängder förorenade jordmassor att läggas på deponi.

Men Andreas Woldegiorgis, PFAS-expert på teknikkonsultbolaget WSP, varnar för att man då riskerar att bara flytta runt problemet.

– Risken är överhängande att ämnena kommer att lakas ur från deponierna. Mig veterligen finns det ännu inte kolfilterrening, som kan fånga upp PFAS i lakvattnet, på någon deponi, säger han.

PFAS-ämnen är extremt stabila i naturen och en del kan inte brytas ner alls. Samtidigt är de vattenlösliga och följer med vattenflödena i marken. Om ämnena läggs på deponi är risken därför stor att de följer med i lakvattnet.

Ragnsells anläggning Heljestorp i Vänersborg tog för ett par år sedan emot 9 000 ton slam förorenat av PFOS, ett av PFAS-ämnena, från reningsverket i Svedala kommun. Föroreningarna kom från brandövningsplatsen vid Malmö Airport, där brandmännen hade övat med PFOS-haltigt skum.

I Heljestorp renas lakvattnet med ett biologiskt reningssteg och sandfilter. Men den tekniken förmår alltså inte att rena bort ämnet.

I slutet av 2015 tog Ragnsells prover på lakvattnet från deponin. Resultatet visade att det innehöll 162 nanogram PFOS per liter vatten. Det är inte alarmerande högt, enligt Andreas Woldegiorgis, och innebär därmed inget stort hälso- eller miljöproblem, men bidrar till föroreningen av Göta älv.

– Ämnet bryts aldrig ner, så det är generellt sett ingen bra lösning, säger Andreas Woldegiorgis.

Han tycker att ett bättre alternativ, i det här fallet, hade varit att förbränna slammet.

– Ett biovärmeverk som har tillräckligt hög temperatur, runt 900 grader, kan sannolikt förbränna PFOS. Då blir man av med problemet, säger han.

Även Ragnsells anläggning i Högbytorp utanför Stockholm har tagit emot PFAS-förorenade massor. Enligt miljöchef Eva Bivall har ingen av företagets deponier kolfilter eller annan teknik som kan rena PFAS-ämnen från vatten.

Men hon anser ändå att det är bättre att förorenade massor läggs på deponi, där kontakten med vatten minskas, än att de finns kvar ute i samhället.

– Om föroreningen ligger i samhället är den mer okontrollerad än om vi lägger den på deponi där vi har kontroll, övervakning och tillsynsmyndigheter. Jag skulle säga att det minskar riskerna, säger Eva Bivall.

Enligt Andreas Woldegiorgis läggs PFAS-förorenade massor ofta på deponi. Och han är övertygad om att det kommer att bli ännu vanligare. För att en sådan åtgärd inte ska öka spridningen av ämnena i samhället efterfrågar han en tydligare reglering.

– Naturvårdsverket borde lägga fast krav på lakvattenreningen, genom att reglera hur stor spridningen från deponier maximalt får vara och ta fram gränser för hur höga halter deponierna får ta emot i massorna, säger han.

Men några sådana planer har inte Naturvårdsverket i dagsläget.

– Deponier ska vara konstruerade så att så lite ämnen som möjligt ska lakas ur och de ligger oftast inte i känsliga miljöer. Men det behövs en fortsatt utveckling av hantering och rening av lakvatten, säger Axel Hullberg, handläggare på Naturvårdsverket. 

Prenumerera på Ny Tekniks kostnadsfria nyhetsbrev!