Långsam dramatik att bärga vrak

Atlantångaren Titanic var det största passagerarfartyg som dittills hade byggts. 2 224 personer befann sig ombord när hon lämnade Southampton för sin jungfrufärd i april 1912.

Regalskeppet Vasa var ett av de tyngst bestyckade krigsfartygen på sin tid. Och hon bar en över­dådig utsmyckning som bestod av hundratals tunga, stora, färggrant målade skulpturer i trä längs sidorna och kring hela akter­partiet. Även hon sjönk på sin jungfrufärd, år 1626.

Costa Concordia, 290 meter lång, 54 000 ton tung och med plats för 3 700 passagerare, var det största skepp som någonsin byggts i Italien. Den klippa som fick henne på fall var inte stor som ett isberg, men tillräcklig för att hon skulle förlisa utanför Toscanas kust i januarinatten i fjol. Bärgningen har hittills varit spektakulär. Att ett skeende i snigelfart kan fängsla så.

En långsam dramatik mot ögonblicket som avgör om alla beräkningar stämmer och om testerna håller vad de lovat, i det här fallet av den så kallade parbucklingmetoden. Under hela den vecka som bärgningen var aktuell blev våra artiklar och webb-­tv i ämnet på vår sajt nyteknik.se riktiga ”klick­monster”.

Och spektaklet kommer att fortsätta nästa år.

Ny Tekniks tecknare Jonas Askergren och reporter Niklas Dahlin visar i den här veckans tidning med en nyhetsgrafik hur det ska gå till när det enorma vrak­et ska transporteras till skrotning nästa år. Slutnotan blir minst en och en halv miljard kronor utöver de fem som bärgningen hittills har kostat.

Fartyg som förliser är en tragedi. Båtens tekniska konstruktion kan vara aldrig så väl uttänkt och testad, men det är svårt att värja sig för det oförutsedda – ett isberg, en klippa eller mänsklig fåfänga.

För att få båten till ytan krävs ofta djärva och oprövade tekniska lösningar, kosta vad de kosta vill.

Därför är bärgningsarbetet så spektakulärt.