”Kapplöpning mot tiden att förstå Antarktis”

I hallen hemma hänger ett fotografi av ett fjäll på Antarktiska halvön. Fjället ligger vid den skyddade Paradisbukten där besökare från kryssningsfartyg brukar få gå iland. Platsen ligger på 64:e breddgraden syd – på norra halvklotet ligger Skellefteå på motsvarande breddgrad. Skillnaden är att i Antarktis är i stort sett allt täckt av snö och is  året runt.

Fjället heter Mount Bertil Frödin, och är uppkallat efter en svensk ingenjör som deltog i en chilensk expedition 1950-1951. ”Med sydländsk artighet mot expeditionens utländske gäst” beskriver han namngivningen i sin bok ”Till Sydpolen”. 

Delar av min familj är på håll släkt med ingenjören, och berget ger en fin direktkontakt till denna stora, vita kontinent som ligger längre bort än något annat.

Ett halvsekel innan hade Otto Nordenskjöld lett den första svenska expeditionen i Antarktis, och nådde yttersta spetsen av Antarktiska halvön i januari 1902. Efter att fartyget hade fastnat i packisen och förlist fick expeditionen ofrivilligt övervintra. En i besättningen dog, men övriga kunde räddas och otroligt nog få med sig en hel del forskningsmaterial hem. 

Berättelserna om de första resorna till Antarktis handlar mycket om de extrema svårigheter som expeditionerna mötte. Kapplöpningen till Sydpolen mellan Scott och Amundsen är en grym läsning. 34 dagar skilde expeditionerna åt. Alla i Scotts grupp dog på vägen tillbaka till sin bas, efter att ha nått Sydpolen bara för att se att den norska flaggan redan vajade där.

I baksidestexten på Bertil Frödins bok knyter förlaget an till stordåden: ”Antarktis, en värld där människan för en ständig kamp mot elementen för att kolonisera den sista stora, okända kontinenten.” Författaren själv har en svalare ton och skriver mer om hur viktigt det var att kunna följa upp Nordenskjölds vetenskapliga arbete.

Global uppvärmning nämns inte i boken, som kom ut 1966. Jordens stora problem var risken för överbefolkning. I slutet av boken kommer teknikoptimismen fram. Antarktis kan med atomkraftverk, underjordiska gruvor och samhällen under plastkupoler bli en tillflykt när det blir för trångt på övriga kontinenter. 

I senare års nyhetsrapportering dyker namnet på en man i Nordenskjölds expedition upp: den norska kaptenen Carl Anton Larsen. Han hade redan på 1890-talet rest i fartvattnen, och fick då ge namn åt den flera hundra meter tjocka shelfisen på östra sidan av Antarktiska halvön. 

Shelfis flyter på vattnet men är förbunden med glaciärerna på land. Larsens shelfis är uppdelad i tre delar. En del av Larsen A bröts loss 1995, Larsen B kollapsade 2002 och nu följer forskare den växande sprickan i Larsen C. Om isområdet lösgör sig skapar det ett gigantiskt isflak som i storlek motsvarar Gotland och Öland. Det kan handla om veckor eller månader innan den här delen av Larsen C bryter sig loss, skrev Nature nyligen.

Oron efter de två tidigare kollapserna är att utflödet av vatten från glaciärerna innanför ökar. De innehåller vatten som skulle höja världens havsnivå mätt i centimeter, jämfört med de tre millimeter nivån höjs årligen nu.

British Antarctic Survey följer utvecklingen i projektet Midas. Det går att följa arbetet i projektets blogg. Midas har också gjort en kort film om sprickan i Larsen C som du kan se här nedanför.

Det är oklart om klimatförändringar ligger bakom den här stora islossningen i Antarktis. Den globala uppvärmningen påverkar iskontinenten, men sambanden är inte enkla. Klart är att allt som sker med isen på Antarktis påverkar världen.

Om det för 115 år sedan var en kapplöpning om att nå Sydpolen är kapplöpningen nu mot tiden – inriktad på att förstå Antarktis roll i det globala ekosystemet.