Jakten på liv i rymden

Den 17 januari år 1600 brändes munken och filosofen Giordano Bruno på bål på Campo di Fiori i Rom. Han hade haft mage att i strid med kyrkans dogmer hävda att alla stjärnorna på himlen var solar som vår, omgivna av bebodda planeter som jorden.

Några år senare riktade Galileo Galilei sitt egenkonstruerade teleskop mot himlen och upptäckte att månen har berg, Jupiter månar, solen fläckar och att Vintergatan i själva verket består av en myriad avlägsna stjärnor. Universum var uppenbarligen betydligt större än man tidigare trott.

Men hur mycket större? Det skulle dröja till Venuspassagen 1769 innan astronomerna för första gången kunde få ett korrekt mått på avståndet till solen, som visade vara långt mycket större än man tidigare trott.

På 1800-talet hade teleskopen förfinats och man kunde nu bestämma avstånden till de närmaste stjärnorna. Till sin förvåning upptäckte astronomerna att distanserna var hisnande. Det tar 4,25 år för ljuset att färdas till Alfa Centauri, den stjärna som ligger allra närmast oss. Detta att jämföra med en sekund till månen och åtta minuter till solen.Avståndet från ena ändan av Vintergatan till den andra är 100 000 ljusår, och Vintergatan innehåller uppskattningsvis 400 miljarder stjärnor.

Inte nog med det. På 1930-talet upptäckte Hubble att den suddiga ljusfläcken i Andromeda är en galax lik vår Vintergata 2,5 miljoner ljusår bort. Den är bara en av miljarder fjärran galaxer i ett expanderande universum. Världsalltet är ofantligt stort,

I takt med att världsbilden blev allt större accentuerades Giordano Brunos teser om utomjordiskt liv. Som någon sa: Är människan ensam i universum är det ett himla slöseri med plats.

Den amerikanske excentriske astronomen Percival Lowell hade riktat sitt teleskop mot Mars, och påstod sig se att ytan var översållad av ett nätverk av linjer – kanaler – något som han såg som otvetydiga tecken på en högt utvecklad civilisation.

Tyvärr visade det sig med tiden att Lowell sett i syne. Kanske var det nerver eller blodkärl i hans egen näthinna som speglades i teleskopets okular.

Det blev med tiden alltmer klart att ingen av solsystemets planeter kan härbärgera högre liv. På Venus är temperaturen runt 465 °C och trycket vid ytan 90 bar. Atmosfären består av koloxid med moln av svavelsyra. Knappast en hälsosam miljö.

På Mars är det tvärtom. Här är atmosfären tunn, bara en procent av jordens, och Marsytan är snustorr och eroderad av solvinden. Finns det primitivt liv på Mars har det grävt ner sig många meter i marken för att klara sig från den starka ultravioletta strålningen.

Nej, något liv av högre ordning tycks inte finnas i solsystemet. Men hur är det längre ut i rymden? Med så oerhört många stjärnor och stjärnsystem förefaller det i det närmaste osannolikt att det bara är på jorden som livet frodas. Och finns det planeter runt solen borde det väl finnas planeter även runt andra stjärnor.

En som funderade mycket på den saken var astronomen Francis Drake. 1961 formulerade han en berömd ekvation med en rad obekanta termer för att uppskatta antalet kontaktbara utomjordiska civilisationer i Vintergatan. I framtiden, hävdade han, kommer vi att få mått på de ingående parametrarna i ekvationen. Och då kan vi få ett rimligt svar på vår fråga.

Här är N det sökta antalet civilisationer i vår galax (Vintergatan) vars radiosignaler skulle kunna detekteras av oss. R är antalet stjärnor som nyskapas i Vintergatan varje år, fp andelen av dessa stjärnor som har planeter, ne antalet beboeliga planeter per stjärna med planetsystem, fl andelen av dem där liv uppkommer, fi andelen därav som har intelligent liv, fc andelen därav som utvecklat teknik för att sända radiosignaler och L livslängden för en sådan civilisation.

Drake kom fram till att N kunde vara av storleksordningen 10.

Sedan Drakes dagar har över 1000 exoplaneter upptäckts, och de första termerna i Drakes ekvation har kunnat bestämmas, vilket lett till att optimisterna uppskattar N till något i storleksordningen 10 000. Men om det nu finns så många utomjordiska civilisationer, var är de då?

Den amerikanske radioingenjören Karl Jamski upptäckte år 1933 att det kom en hel del radiobrus från rymden. Därifrån var det inte långt till tanken att utomjordingar kanske försökte kontakta oss med radiomeddelanden. Man kanske skulle lyssna lite mer på signalerna från rymden?

En astronom vid namn Jocelyn Bell fick hösten 1967 in en mystisk signal som pep regelbundet med en period på halvannan sekund. Radiokällan döptes till LGM-1 (Little Green Men-1), men snart hittade man fler liknande radiokällor men med andra periodiciteter. Efter en tid insåg hon att det handlade om en dittills okänd typ av objekt, pulsarer. En pulsar är en snabbt roterande neutronsjärna, resten efter en supernovaexplosion där materien komprimerats så hårt att atomerna degenererat till en välling av neutroner. Den snabbt roterande neutronstjärnan sänder ut en ström av strålning som en svepfyr. Roterar neutronstjärnan i vårt plan ser vi blänken.

På 1960-talet bildades organisationen SETI – Search for ExtraTerrestial Intelligence – för att analysera signaler från bland annat Areciboteleskopet på Puerto Rico, världens då största radioteleskop, i hopp om att hitta meddelanden från rymden. Under ett år fick man ekonomiskt stöd från Nasa, men sedan stoppades finansieringen av en nitisk senator. SETI började om på nytt med privata sponsorer, nu som projet Phoenix, och fick hjälp av tusentals entusiaster som upplät sina datorer för analys av signalerna med hjälp av skärmsläckaren seti@home.

Men trots decenniers idogt lyssnande har ingen intressant signal upptäckts. Det verkar märkligt tyst därute. De enda signaler från utomjordingar mänskligheten hittills tagit emot har skett i science-fictionlitteraturen. Romanen ”Kontakt” av astronomen Carl Sagan (1934–1996) blev en succé, och boken blev också en icke oäven film med Jodie Foster i huvudrollen. En annan intressant tung kontaktroman är ”Det svarta molnet” av Fred Hoyle.

Annars är science-fictiongenrens utomjordningar för det mesta bestialiska monster som gör sitt bästa för att förinta mänskligheten. Detta har lett till en hel del kritik mot att Nasa sänt ut radiomeddelanden mot rymden mot utomjordiska mottagare.

– Är ni inte kloka, säger kritikerna. Avslöja inte att vi är här. Då kommer de ju och äter upp oss!

Det är inte bara radiosignaler som sänts ut i rymden med hopp om att de ska uppsnappas av alerta utomjordingar. Med på rymdsonderna Pioneer på 1970-talet följde en liten plakett med en tecknad man och kvinna och diverse grafiska symboler som skulle visa jordens plats i solsystemet.

1977 skickades de två Voyagerfarkosterna upp för att undersöka Jupiter och Saturnus innan de försvann ut mot interstellär rymd. Med sig hade de en gyllene grammofonskiva med jordisk musik – 87 minuter Bach, Beethoven, Mozart, Stravinsky och en mängd folkmusik från hela världen. Samt ”Johnny B Goode” med Chuck Berry, som förhoppningsvis ska falla utomjordingarna på läppen.

Om detta och mycket mer kan man läsa i ”Jakten på liv i Universum” av Peter Linde.