Ingenjör Nobiles luftfärd

Det är gryning den 24 maj 1928, och vi befinner oss i manövergondolen på luftskeppet Italia. Vi är på väg mot Kungsfjorden på nordvästra Svalbard efter att seglat över Nordpolen och släppt ner en italiensk flagga och ett kors välsignat av påven.

Under natten har vi mött kraftig motvind och tjocka, vilken fått befälhavaren, Umberto Nobile, att beordra stigning till 1 000 meter. Men nu blir isbildningen allt värre. Vi känner hur skeppet sjunker, trots att rorsmannen ger ökat höjdroder. Han kämpar med reglagen, och svär plötsligt till.

”Porca putana! Hon lyder inte längre. Rodret har frusit fast, och vi tappar gas i aktern.”

Några matroser beväpnade med ishackor ger sig iväg akterut för att försöka avhjälpa problemet. Men det är för sent. Skeppet kan inte längre balanseras, och aktern sjunker allt mer. Italia tappar obevekligt höjd. Klockan är 10:30 när Italia slår i packisen med akterskeppet först. Manövergondolen krossas som ett äggskal, och last och manskap kastas huller om buller ut på isen bland spillrorna.

När nu skeppet har blivit av med sin last får det åter lyftkraft. Maktlösa ser vi hur det stora skrovet sakta höjer sig. Så försvinner det för alltid i snögloppet. Sex man finns fortfarande ombord i dess inre.

Umberto Nobile var italiensk ingenjör och en av världens ledande luftskeppskonstruktörer. Två år tidigare hade han deltagit i den norske polarveteranen Roald Amundsens nordpolsexpedition. Med det av Nobile konstruerade luftskeppet Norge hade man flugit från Svalbard över polen ända till Alaska. Det hade varit en lysande bedrift, som väckt uppmärksamhet och beundran i hela världen. Mussolini hade blivit förtjust, och på stående fot utnämnt Nobile till flyggeneral.

Men Nobile tyckte att Amundsen hade tagit för sig alltför mycket av äran för bedriften, och de två herrarna kom på kant med varandra. Nobile ville ha revansch. Han lät snabbt bygga ett nytt luftskepp och utrusta en egen polarexpedition.

Den 15 april satte luftskeppet Italia kurs norrut från Milano med tjugo mans besättning. Däribland en svensk, meteorologen Finn Malmgren från Uppsala universitet. Dessutom hade man med Nobiles hund Titina.

När man den 3 maj passerade Stockholm, tog man en extra sväng över Dalstigen i Äppelviken i Bromma. Där bodde nämligen Finn Malmgrens mamma.

En man dog i kraschen mot isen. Nobile och en annan italienare bröt benen. Finn Malmgren skadade axeln. Men trots allt hade man haft en väldig tur. Utspritt på isen låg större delen av skeppets proviant och utrustning.

Bensindunkar, konserver, tält, ja till och med radio och batterier kunde bärgas. Men trots att man fick i gång radion och sände nödsignaler till basen fick man inget svar.

På det italienska basskeppet ”Cittá di Milano” i Kungsfjorden på Svalbard hade man emellertid vid det här laget insett att Italia måste ha havererat. Två flygplan flögs upp från Rom, men italienarna tackade av prestigeskäl nej till internationell hjälp.

Detta hindrade emellertid inte att det utrustades privata räddningsexpeditioner. Det låg nämligen en hel del försäkringspengar i potten. Bara Nobile var värd 75 000 svenska kronor.

Två norska slädhundsgrupper gav sig iväg för att leta längs Svalbards kust. En rysk isbrytare stävade västerut. En svensk räddningsstyrka med tre plan anlände. Roald Amundsen hyrde en fransk flygbåt, och begav sig från Tromsö mot Svalbard med fem mans besättning. Men planet kom aldrig fram, och norrmännen fick koncentrera sig på att leta efter honom. Han hittades aldrig.

Bristen på ordentlig planering gjorde att de olika räddningsgrupperna snart tvingades tillbringa större delen av sin tid med att undsätta varandra. Till slut letade alla efter alla.

Tiden gick i Nobiles läger ute på packisen. Malmgren och två italienare gav sig iväg till fots för att försöka ta sig till fastlandet för att hämta hjälp. Malmgren, den ende med polarerfarenhet, dog efter en vecka på isen. Italienarna undsattes till sist av en rysk isbrytare en månad senare.

En dryg vecka efter haveriet uppfattades Nobilegruppens nödsignaler av en rysk radioamatör i Archangelsk vid namn Nikolai Schmidt. Han larmade myndigheterna i Moskva, som vidarebefordrade meddelandet till italienarna via sovjetiska ambassaden i Rom. Efter ytterligare en vecka fick de nödställda äntligen radiokontakt med basskeppet.

Det visade sig senare att ingen på Cittá di Milano hade lyssnat under de uppgjorda tiderna.

När man nu visste att man letat för långt västerut tog räddningsarbetet bättre fart. En italiensk flygbåt kunde med radions hjälp lokalisera de nödställda. Piloten, Umberto Maddalena, kunde inte landa på isen, men han kunde kasta ner mat och utrustning.

En svensk flygare vid namn Einar Lundborg lyckades på midsommaraftonen landa sin skidförsedda Fokker på ett isflak. Nobile och hans hund Titina togs ombord och flögs i triumf till Kungsfjorden. Men när Lundborg kom tillbaka dagen därpå för att hämta fler havererade han själv.

Han räddades i sin tur några dagar senare av en kollega vid namn Schyberg i en Havilland Moth, men därefter ansågs isen för dålig för att man skulle kunna landa. De nödställda fick klara sig själva i ytterligare tre veckor, tills de slutligen plockades upp den 17 juli av den ryska isbrytaren Krassin. Vid det laget var isen på väg att helt brytas upp och vattnet stod ankeldjupt i lägret.

Umberto Nobile, som ytterst bar ansvaret för 17 personers död och till råga på allt blivit räddad före sina kamrater, föll i onåd i fascismens Italien. Inte förrän efter andra världskrigets slut fick han upprättelse. Han blev sedermera parlamentsledamot för kommunistpartiet. Han avled 1978.

Finn Malmgren står staty, i polardräkt och allt, på Börjeplan i Uppsala.