”Facebook smutskastar hellre motståndare än löser problem”

När jag läser de senaste turerna i den vandrande skandal som är Facebook tänker jag på boken Omgiven av idioter. Inte för att jag tror att Thomas Erikson har någon lösning att komma med, men jag gillar problembeskrivningen. Jag känner mig bokstavligt talat omgiven av idioter när ytterligare en Facebook-fars målas upp framför mina ögon.

Det är som att företaget aldrig riktigt kan bli kvitt grundaren Mark Zuckerbergs bevingade ord ”move fast and break things”. Att ge järnet utan att tänka efter verkar vara deras enda sätt att tackla motgångar.

Hade det varit ett dussinföretag med anställda som kom i kläm och med svikna kunder hade det varit illa nog. Men Facebook är något annat. Det som började som ett oskyldigt socialt nätverk har blivit en plattform som nästan varenda en av oss är beroende av i någon utsträckning. Samtidigt blir det allt tydligare att Facebook inte är rustat för att hantera vårt förtroende.

Och nu spelas det åter igen upp framför våra ögon. I en lång artikel plockar New York Times metodiskt isär Facebooks vansinnesår sedan det amerikanska presidentvalet 2016. Med pincetten i fast grepp lyfter tidningen fram det sociala nätverkets mörka hemligheter i ljuset. Placerar dem under luppen så att vi kan blicka in i ett företag bortom all kontroll.

Där är Mark Zuckerberg som likt en avdankad rockstjärna reser land och rike runt för att be om ursäkt för sina snedsteg, samtidigt som bolagets högsta chef Sheryl Sandberg drar igång en massiv lobbyingkampanj för att Facebook ska kunna fortsätta som vanligt. En hand klappar dig på axeln och säger att den är ledsen men det ordnar sig. Den andra laddar för nästa knytnäve i magen.

Vi byter bild och ser hur den tidigare säkerhetschefen Alex Stamos får en rejäl avhyvling av Sheryl Sandberg. Han hade på eget bevåg startat en utredning för att följa upp alla rykten om att ryska agenter använt Facebook för att sprida desinformation och propaganda under den amerikanska valrörelsen. Sandberg var enligt uppgifter rasande över Stamos tilltag. Budskapet verkar i slutänden varit att alla hade varit lyckligare om de där ryska agenterna bara kunnat glömmas bort istället för att dras fram i ljuset.

Eller ska vi ta storyn om hur Facebook anlitat en PR-byrå för att dra ned byxorna på en grupp meningsmotståndare genom att hävda att de var finansierade av den vänsterliberala multimiljardären George Soros? Metoden skulle kunna vara direkt plankad från den amerikanska altrightrörelsen: om allt är skit, skyll på en rik jude. George Soros har varit måltavla för otaliga antisemitiska konspirationsteorier, och hur någon människa på Facebook kunde tycka att det var en bra strategi att efterapa är för mig obegripligt.

Det framkommer också uppgifter om att samma byrå ska ha spridit rykten och falska nyheter för att smutskasta konkurrenter som Apple och Google.

Att ens ta upp Cambridge Analytica-skandalen känns som att sparka på någon som redan ligger. Det är bara att lakoniskt konstatera att Facebook försökte stoppa publiceringarna genom att hota att stämma skiten ur The Guardian. En PR-strategi som inte ens kommunikationsavdelningen på Sveriges egen lilla sovjetstat Rättsmedicinalverket hade kunnat drömma upp.

Varken Mark Zuckerberg eller Sheryl Sandberg ställer upp på någon intervju i New York Times. Så klart. Allt tidningen får är en generisk kommentar om att läget varit lite ansträngt.

Jag tror inte ens att Facebook längre har mänskliga anställda som skriver sina icke-kommentarer längre. Vid det här laget har de en sådan mängd data bestående av diplomatiska och innehållslösa svar på journalisters frågor att de kunnat träna en ai att skriva dem för egen maskin.

Om Facebook vill ha ett nytt motto skulle de kunna låna New York Times-artikelns slagkraftiga rubrik: ”Delay, Deny and Deflect”.

För ett par veckor sedan läste jag Martin Gelin och Karin Petterssons uppmärksammade reportagebok Internet är trasigt som flitigt använder olika galenskaper signerade Facebook för att driva tesen i titeln. Det väckte en slags djup ångest inom mig att se alla Mark Zuckerbergs dumheter uppradade efter varandra.

Det är nästan imponerande att ett företag som bara befinner sig i tonåren kan ha staplat så många katastrofer på hög. Om Facebook hade varit en svensk högstadieelev hade hen blivit tvångsomhändertagen, inskriven på psyket och suttit i samtalsterapi varje vaken timme för att försöka återhämta sig. Hen skulle sitta där och mumla osammanhängande om visselblåsaren Chris Wylie, hur dödspatruller i Burma koordinerats via Facebook-grupper och all den där ryska propagandan.

Det värsta är inte ens skandalerna i sig utan hur famlande Facebook är i sina försök att hantera dem. Ett företag som kan plöja ned miljarder och åter miljarder i att utveckla avancerad ai-teknik för att visa superrelevanta annonser borde rimligtvis kunna lägga en halvdagskonferens på att fundera ut ett sätt att hantera frågor kring varför ammande mammor ska censureras medan högerextrema eller IS-rekryterare får härja fritt.

I stället ställer sig Mark Zuckerberg på scen någonstans och visar nya kul filter i Messengers videochatt. Kolla, din unge kan förvandlas till en varulv när hon chattar med mormor! Nu är vi väl kvitt för att jag sålde dina hemligheter till främmande makt?

Eller så följer företaget upp ett år av övervakningsskandaler genom att släppa en liten videochattskärm. För det jag vill mest av allt just nu är att rigga en kamera så att Mark Zuckerberg och Sheryl Sandberg kan titta in i mitt hem.

Till sist svarar Facebook ändå på några frågor. De pekar ut en rad ”felaktigheter” i New York Times artikel i ett inlägg på sin egen sajt och sedan ställer Mark Zuckerberg hör och häpna upp på ett konferenssamtal med en grupp journalister – och förnekar i vanlig ordning all vetskap om allt ont. Varken han eller Sheryl Sandberg kände till ryktesspridningen mot George Soros eller att en byrå anlitad av Facebook skulle ha försökt smutskasta konkurrenter.

Så klart. Mark och Sheryl var antagligen upptagna med att testa det nya Messenger-filtret som släpptes för ett tag sedan där du kan förvandlas till en eldsprutande drake.

Jag känner mig omgiven av idioter, och jag önskar att någon motivationsföreläsare med bilförsäljaraura kunde berätta hur jag ska förstå det som inte går att förstå: Vad är det för fel på Facebook?