Expeditionen till paradiset

Hösten 1768 avseglade den brittiska barken HMS Endeavour under kapten James Cook för att göra en resa jorden runt. Resan hade fyra ändamål: att göra observationer av Venuspassagen 1769 från söder­havsön Otaheite, kartlägga öarna i Stilla havet, samla in okända växter och djur samt att undersöka om det fanns en okänd kontinent söder om Nya Zeeland.

Med på resan fanns också en ung engelsk botanist vid namn Joseph Banks och hans kamrat och mentor Daniel Solander från Piteå. Banks var bara 26 år, men hade redan gjort sig ett namn som vetenskapsman och äventyrare. Några år tidigare hade han själv finansierat en egen botanisk expedition till Labrador och Newfoundland. Där hade han träffat James Cook, som skickats ut av engelska amiralitetet för att kartera kanadensiska kusten. När Banks fick höra att Cook planerade att göra en världsomsegling, beslutade han sig omedelbart för att följa med. Kosta vad det ville.

Banks hade några år tidigare blivit enda arvtagare av familjens lantegendomar i norra England. Nu satsade han två års inkomster från de över 200 bondgårdarna, och köpte in sig i projektet. Tillsammans med Linnélärjungen Solander, två tecknare och två tjänare gick han ombord på Endeavour för en resa mot det stora äventyret.

Den 13 april 1769 siktade man ön Otaheite – numera kallad Tahiti – på 17 grader sydlig bredd och 149 grader väst om Greenwich. Ön hade året innan besökts av den franske sjöfararen Louis Antoine de Bougainville (efter vilken den klättrande bougainvillean är uppkallad) som gjort anspråk på den för Frankrikes räkning. Men nu skulle det bli ändring.

Endeavours besättning mottogs vänligt av öns urbefolkning. I vänligaste laget, tyckte kapten Cook. Det tyckte emellertid inte unge Joseph Banks. Han hade snart börjat lära sig det lokala språket och inlett en kärleksaffär med en ung dam. Snart hade även besättningsmännen skaffat sig älskarinnor, och man tyckte sig ha kommit till paradiset. Tahitiernas syn på sexuella relationer skilde sig markant från den gängse synen i England.

Det fanns också andra skillnader mellan européernas och tahitiernas seder. Man märkte snart att olika föremål, framför allt av metall, försvann spårlöst. Tahitierna var inte så noga med egendomsrätten, utan ansåg att saker som ingen för tillfället använde tillhörde den som tog hand om dem. Saken ställdes på sin spets när expeditionens astronom plötsligt upptäckte att någon stulit ett av de astronomiska instrumenten – den stora kvadranten som skulle användas för att bestämma öns exakta position inför Venuspassagen några veckor senare.

Banks och en besättningsman förföljde tjuven fem kilometer in i landet, innan de hann upp honom i hans hemby. Bara Banks karisma och diplomatiska sätt hindrade honom från att bli dödad på stället, och till allas förvåning fick han tillbaka alla delarna till instrumentet.

Nu byggde man en bevakad befästning, Fort Venus, för att stävja stölderna. Det visade sig emellertid att besättningsmännen smugglade ut saker som kunde ha värde i umgänget med tahitierna.

I synnerhet järnspik visade sig vara en åtråvärd valuta, och det uppstod snart en växelkurs där ett normalsamlag kostade en spik. Sedan en hel tunna spik kommit på avvägar uppstod dock inflation, och spikkursen sjönk baisseartat.

Den 3 juni 1769 inträffade Venuspassagen. Cook hade satt upp tre olika observationsposter, för att förhoppningsvis åtminstone någon plats skulle hålla sig molnfri under förmörkelsen. Allt gick väl.

Venusbanan lutar 3,5 grader mot jordbanan, vilket gör att Venus sällan hamnar precis på linjen mellan solen och jorden. Venuspassager inträffar parvis med åtta års mellanrum, i detta fall 1761 och 1769. Därefter tar det över hundra år till nästa par.

Matematikern James Gregory hade redan 1663 föreslagit en metod för att använda Venus- och Merkuriuspassager för att mäta jordbanans radie, det vill säga avståndet till solen. Metoden går ut på att från olika platser klocka den exakta tid det tar för planeten att röra sig över solskivan. Det är dock svårt att se exakt när förmörkelsen börjar. Detta på grund av en optisk ”droppeffekt”, som får det att se ut som om planeten hänger ihop med solranden med en tråd.

Med hjälp av observationerna kunde den franske astronomen Jérôme Lalande 1771 bestämma jordbanans radie till 153 miljoner kilometer (±1 miljon km).

Om detta, och om mycket annat, kan man läsa i den prisbelönta boken ”The Age of Wonder” av Richard Holmes.